Så... nu är jag med i ett rockband...?!

Det finns mycket som jag trodde skulle hända innan jag skulle vara med i ett band... Men nu är jag det. Men frågan som jag ställer mig och kanske en del andra, hur gick det till?... 

Det började med ett telefonsamtal... Min telefon ringde och jag kände inte igen numret... Jag hade en som jag inte ville prata med då, så jag övervägde om jag skulle svara eller inte, men jag tog risken... Det visade sig att det var Christian Liljegren som ville prata med mig. Vi kom in på mina planer inför framtiden och då undrade han om jag kunde tänka mig att hänga med hans rockband Golden resurrection och hjälpa dem med teknik och allt möjligt. Och då fanns det lite saker som låg i nära framtid som behövdes planeras in... Så jag ska till Norge senare i månaden... De verkar vara ett riktigt skönt gäng så jag kommer nog att trivas riktigt bra. Ju mer jag tänker på detta ju mindre förstår jag det... Jag är inte bara med i ett band, jag är nu mera en missionär...! Jag får ännu en gång fått en chans som jag inte trodde var möjlig. Jag kommer att få resa runt och höra bra musik, träffa nya människor, berätta om det jag brinner för (det är inte bara träd... Det finns mer...)!

I lördags så hade vi ett öppet produktionsrep i kyrkan och det gick jätte bra och lät riktigt bra också (vilket är ett sjukt bra betyg i kyrksalen då allt ljud blir skit...)! 

 Jag undrar vart litet bär av härnäst... 

 Men livets äventyr fortsätter...

Böcker och deras berättelser...

För nästan 11 dagar sen så gjorde jag en fantastisk upptäckt. Efter över två års väntan så närmar sig stunden som jag väntat på i 6 år, boksläppet för en av världens bästa böcker kommer att släppas inom 7 veckor!!! Det är den sista boken i serien Arvtagaren. Men när jag såg det så var jag tvungen att läsa bok nummer tre bara för att friska upp minnet, när de ca 800 sidorna var slut så blev jag sugen på att läsa tvåan, för det var ett tag sen... Men när även dess ca 700 sidor också tog slut så fanns det ingenting som kunde släcka den törst som nu fanns i mig. Genast började jag leta efter ettan, men så kom jag på att den hade jag lånat ut för många år sen och inte fått tillbaka... Skandal... Så det fanns bara en sak att göra, skynda sig till biblioteket... Men då jag kommer dit så finns inte boken i hyllorna med de andra skatterna! Jag letar reda på en som kan hjälpa mig, även han ger sig in i sökandet men även han kommer fram till samma sak. Men han har ett ess i rockärmen och gå till sin dator och gör en större sökning efter den. Då hittar han den i magasinet!! Där kan den inte vara, det som var en början inte bara för huvudkaraktärens äventyr utan också för mig och mitt äventyr... Jag tar med mig den hem och klarar snabbt av den... Men som vanligt kommer känslan av tomhet över en och tycks sluka hela ens inre till bara skalet är kvar... Men detta går ju inte för sig! Att läsa seriens alla böcker i fel ordning, så jag börjar att rätta till det felaktiga och börjar läsa bok nummer två ännu en gång och efter det trean... Men nu sitter jag här igen, med tomheten som sprider sig i mitt inre... Vad kan det finnas som kan stilla den storm som ingen kan se? Det svaret fann jag för ett bra tag sen... Att skriva själv, men för mig finns det inget slut, de kommer alltid att fortsätta, det finns inga dåliga slut...

Jag avslutar ännu en gång med ett citat från en vän och jag kan inte annat än hålla med honom...

"Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. De får mig att skratta och gråta och hitta meningen med livet."

Trohet, Tystnad och Pliktkänsla...

Jag föddes in i fel tidsålder. Det är en känsla som dyker upp ofta. Och den besannas varje dag...

Om du har träffat mig så vet du nog hur jag är, jag är en sympatisk människa som vill hålla många nära. Det är nog det typiska "Albin"...

Men problemet är att jag inte är kompatibel med mycket av det som finns idag. I det sökandet har jag under tidens lopp ändrat så mycket av den jag är, så när jag ser på mig själv så är jag en allt för skev bild av mig själv jag ser.

Det jag värdesätter finns knappt idag och där det finns så är det ofta redan fullt.

De som jag ser som det finaste jag kan ge, är idag inte värt ett dyft. Det jag värdesätter är samma sak.

Idag så är det så svårt att bara hålla ett löfte då det finns hundratusen bortförklaringar, men inte en enda är riktig och sann. För mig är just det ordet och löftet mitt allt. Det är det som jag ser.

Jag kan med gott samvete säga att jag är nog den mest förstående människan på jorden. Jag kan förlåta det mesta av de jag håller av. Men det finns en gräns, en som sällan krossas, men den har blivit prövad av människor allt för många gånger nu...

Jag gillar inte och vara negativ, det är det sista jag vill (av många anledningar). Men det finns tider då det flödar över, detta är denna gång...

Jag vill avsluta med orden från vad jag ser som en god vän och vägvisare...

"Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."

Då bilder blir ord och allt får liv...

Det var länge sen jag fick tömma min bägare med livets vatten. Bägarens vatten kändes grumligt och bittert då den stått stilla väldigt länge. Det ända sättet att få bort bitterheten är att tömma bägaren och låta den fyllas igen. Men för att det inte ska stå och bli bittert igen så måste man aktivt ge ut av det som finns. Men den sista tiden så har det varit som att hälla livets vatten på den hårda klippan där inget tycks växa, även om det är min favorit plats av många skäl, men jag vet att även om jag inte kommer att få se det växa där så hoppas jag att jag ska hjälpa den som kommer efter. Men glädje fyller mig då jag kommer till bördig mark och då jag häller ut av livets vatten så skjuter det upp liv vart man än ser och en äng

Vad är det som fyller din bägare? Jag ska inte avslöja vad som finns i min, men det är ingen hemlighet...

Så vill jag till slut citera Oromis. "Jag kan inte låtsas att jag gillar det här, men syftet med livet är inte att göra det vi vill utan det som behöver göras. Detta är vad ödet begär av oss."

En tuff vecka...

Denna vecka har varit en tuff vecka på många sätt. Den har etsat sig fast både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig under hela mitt liv varit på vårdcentralen så många gånger på en vecka. Mycket är fel just nu eller ska man kanske säga att det är inte mycket rätt... Jag försöker se på den ljusa sidan, men det är svårt när man ligger halva natten och hostar lungorna ur sig. Det kan till och med visa sig att man enligt biverkningstabellen på tabletterna är 1 på 10000... Eller när man kollar ner på sina fingrar och undrar om det någonsin kommer att bli som förut. Men jag ser redan nu att svaret är ett nej...

En helg fylld med roliga ting...

Nu i helgen så vankades det bröllop, så redan där var helgen nästan fullbokad... Men det hindrade inte att man kunde klämma in lite extra... Det blev en helg fylld med skämma människor och trevliga stunder.

Det började med fredagen då vi öppnade för Alive Teens med tårttävling. Riktigt snygga tårtor blev det (och goda)...

Jesus på korset.

Jesus och Petrus går på vattnet...

Jesus födsel...

Sen lördagen så var det en tidig avfärd då vi planerade att komma i tid till vigseln. Det var lite trångt där bak då Ullis, jag och Erik trängdes där. Det var nog Ullis som hade det värst... (Jag har fått det bekräftat av Ullis i efterhand...) Jag klarade mig ganska bra.

Vi var/är så sjukt snygga!

Vigseln var väldigt fin och de såg väldigt vackra ut. Mycket bra sång och musik, som jag redan misstänkte då jag såg vilka som spelade och sjöng... Till slut så fick vi höra dem två säga ja till varandra...

Festen var senare i en fin festlokal vid vattnet några mil bort. Jag fick äran att filma de större händelserna åt brudparet. Det fanns många gamla vänner som man inte sätt på länge, så det blev mycket skratt där man gick fram.

Mycket roligt fick man reda på och dela med sig på festen genom samtal, tal och filmer... Men tiden flög förbi och det började bli dags att röra sig hemåt

Det var väldigt, väldigt tungt att gå upp tidigt till kyrkan då jag skulle ha ljudet, men allt löste sig då Tomas kom till kyrkan och frågar om det var jag som skulle ha ljudet...

Efter det så återgick jag till min ordinarie (mycket trevligare) uppgift vara med Ullis på Alive Teens vilket var terminens första. Många nya ansikten för söndagen men jag hade träffat dem på fredagen redan...

Efter det så bar det av hem för att äta innan det var dags för handboll där Kesia spelade! Väldigt trevligt men jag var fortfarande trött. De vann den första matchen och tog sig till final, men klarade sig inte hela vägen... Sen var det halstabletter som skulle handlas och sen hem där jag är nu...

Livet är vad man gör det till. Jag väljer att se saker och ting runt omkring mig på ett visst sätt för att det gör mig glad. Det spelar ingen roll vad andra tycker, detta är min vardag och mitt liv.

Livets Äventyr fortsätter...

Bröllops förberedelser...

Nu så är allt kollat, fixat och trixat... nästan allt, har bara några pyttesmå saker kvar att fixa. Men jag har varit och köpt en ny skjorta. Kollat så att slipsen passar... Lagat ett par byxor... Men jag passade på att laga två till när jag ändå höll på. Jag orkade inte göra nya fickor till bröllopsbyxorna... det tar en sån otroligt lång tid...

Men imorgon så bär det av i full bil ner åt landet med nära vänner och familj.

Vinkelslip vs Albin 1-0...

Jag vill redan här i början varna att den tredje och sista bilden kan verka läskig, så varning känsliga läsare...

Dumma idéer finns det gott om... Men bra idéer som går fel är det inte lika många utav... Men som du kanske redan misstänkt så har jag drabbats av mig själv... Jag skulle kapa ett metallräcke på lite olika ställen så att vi skulle kunna få plats med en teve i trappan ner på Alive. Jag hittade en vinkelslip men jag kunde inte se till ett skydd på den. Men jag tänkte att detta skulle gå fort. Jag fixade en pall att stå på för det år inte bra att jobba med armarna över sitt huvud och inte se någonting... Det går bra, jag börjar med den tjockaste så att den jobbigaste delen är nästan över, men då jag är mer än halvvägs då jag känner att den får bra grepp och jag dras åt vänster, så för att inte ramla omkomma så tar jag ut min vänstra hand för att åter få balans. Men då är det ett problem... Skivan har nu flyttat sig två-tre centimeter åt just vänster... Och då snuddar skivan vid tre fingrar, men den tog mest på långfingret. När jag fått balans igen så kollar jag hur det ser ut. Jag tänker "Det ser inte så bra ut, men det kunde varit värre...) jag kollar hur långt jag kommit och ser att det inte är så långt kvar... Så jag fortsätter. Men när jag ser att det droppar på lite väl mycket så får jag erkänna mig besegrad.

(Det visade sig att jag ändå var helt igenom stången...). Som förra gången tar jag ett bra tag och klämmer åt såret, men denna gång så hade jag några att välja mellan, så det blev långfingret då jag såg att det kom mest blod där. Jag funderar vart det är bäst att ställa sig och skölja av handen... Köket, det kan jag inte bloda ner då de precis torkat av allt där. Tvätt stugan där så måste jag stå på huk för att få handen under vattnet så det gick inte heller... så det blev diskrummet. Jag står vid handfatet och sköljer såren med kallt vatten. Men en strid ström av åskådare kommer in för att se hur det ser ut. Några lugnare än andra. Jag får många frågor men efter ett tag så får jag ropa ut att fingret INTE är av och att det inte gått in till benet... Alexandra kommer lite blek och frågar hur det är. Jag som inte känner mycket svarar som jag känner.

Anna som ursäktade allas nyfikenhet, men det gjorde ingenting. Johan kommer och gör bedömningen att det behöver sys. Jag håller motvilligt med, jag ville inte till akuten då det tar sån tid... men jag har varit med om att jag varit klar under en timme då jag skar mig i min vänsterhand på jobbet i Södertälje. (Tycker synd om min vänsterhand då det alltid är den som tar stryk medan högerhanden klarar sig ännu en gång...) Johan börjar fixa med bil och lite annat medan Alex ringer mamma och Anderas. Jag står fortfarande med handen under vattnet med åskådare runt mig. Men då allt tycks vara klart för att åka så kommer Johan på att det kan ta väldigt lång tid på akuten så han börjar gräva i godisförrådet och hivar ner hur mycket godis och dricka som helst! Sen är vi äntligen på väg, jag tyckte äntligen för ju snabbare vi kommer dit ju snabbare kommer jag därifrån.

Väl på akuten så tar vi en nummerlapp och ser att det är rean vår tur. Men då vi kommer in till receptionen så ser vi en kvinna där. Hon i luckan snäser att det inte är vår tur. Vi kollar på lappen och ser att de är nummer 997 som det står där ute. Vi visar henne lappen och hon snäser ännu en gång oss att hon kom in först med sitt barn. Men vi ser inget barn där... Vi går ut och sätter oss i väntrummet. Efter ett par minuter så kommer en man in med ett barn... Efter ytterligare ett par minuter så blir det 998 men då skyndar vi oss dit så ingen annan smiter före...

Hon i luckan var inte trevligare än innan... Men jag lämnar alla mina uppgifter och får ett bandage och får sätta mig i väntrummet igen. När vi satt där så kom det in några vi kände från kyrkan. Men det tog inte lång tid innan jag fick komma in. Läkaren frågade vad som hänt och jag berättade. Han frågade undersköterskan vart hovtången var och sa att det kanske behövdes kapas... (Jag misstänkte att han lurades för undersköterskan tig fram en nål och tråd och inte en hovtång...) Men jag fick bedövning så att jag kunde tvätta rent såren själv. Sen var det dags att sy, men det blev bara ett stygn... Men allt var klart på under en timme!

Efter att fått allt inlindat så bar det hemåt med en ännu mer

tilltygad vänsterhand men dock en erfarenhet rikare...

Äventyret fortsätter...

Albin och Hampus möter Den fulla mannen i vitt...

Igår natt så hände det som jag alltid är beredd på när jag går på stan om natten. Jag och Hampus hade suttit och pratat på torget och klockan närmade sig halv 12. En stund innan så hade Hampus bett mig att följa med honom en bit på vägen, vilket jag mycket väl kunde göra. Så vi fortsatte vårt samtal medan vi började gå hem mot Hampus. Men då jag tittar på Hampus ser jag i ögonvrån att någon kommer emot oss i en vit tröja, han är i ganska god form, men har en lite rullande gång. Bakom honom lunkar en lite större kille, men han följer inte direkt efter. Mannen i den vita tröjan gör ett utrop (jag och Hampus kan inte komma fram till vad det var han sa i efterhand...) men så tar han tag i oss båda två med sina utsträckta händer och får ett fast grepp och drar ihop oss så Hampus och jag står ansikte mot ansikte, för att sedan bli upptryckta mot ett butiksgaller som då fanns bakom oss. Han gör ett nytt utrop. "Vad ska ni göra?" Jag känner att han har druckit. Jag som redan gjort mig redo att ta emot ett slag och söker efter något bra ställe att slå tillbaka. Jag svarar: "Vi ska gå vidare" och pekar längre upp längs med gatan där han kommit ifrån. Hans kompis som gått vidare en liten bit vänder nu och går rakt emot oss. Mannen i den vita tröjan frågar sin vän. "Vad ska jag göra?" Han svarar, ganska sluddrigt men med en hög och allvarlig röst. "Pissa på dem!" Nu var jag helt redo för ett slag för hans ansikte hårdnade ännu mer, men han släppte taget om oss. Men så mjuknade hans ansikte och han tog ett steg tillbaka. Jag kände på mig att detta var för enkelt så jag var fortfarande helt redo. Men efter någon sekund så hårdnade hans ansikte igen och han höjde händerna. Jag spände hela mig inför slaget men det kom inte. Han klappade på oss och bad om ursäkt, han trodde att vi var några andra. Så Hampus och jag kan få vidare med adrenalin upp till öronen...

Efter några steg så var vi åter inne på boken som vi pratat om innan, men det kunde vi inte göra allt för länge. Ingen av oss var nere i varv.

Det var tur att jag följde med Hampus hemåt, annars hade han nog inte kommit så hel ut ur vårt möte med den fulle vita mannen... Eller vad det tur?

Men då Hampus och jag står och pratar om det som hänt utanför Hampus lägenhet kommer en bil upp längs med vägen och blinkar mot oss... Genast gör jag mig redo för ett nytt möte med den fulle mannen. Men när jag tittar närmre så ser jag att det är Carro! Genast berättar vi vad vi varit med om, Hampus frågar Carro om jag kan få åka med (vilket var längre än vad jag tänkt) vilket jag fick...

Jag har alltid undrat hur jag skulle reagera i en sådan situation och nu vet jag...

Äventyret fortsätter...

Glass, Örn och Motorcykel...

För ett bra tag sen så ropade jag in en motorcykeltur. Så igår var det dags...

Första anhalten var Strängnäs där vi stannade och tog en glass.

Såg denna skylten på slagsta bilen...

Men det häftigaste var när vi åkte på en liten väg på väg mot Björsund. En örn hade fångat någonting och satt åt. Men då vi kom närmare så flaxade den upp och flög ut över vägen framför oss. Det var häftigt.

Det blev till slut Strängnäs, Stallarholmen, Mariefred, Eskilstuna.

Nu har jag blivit två upplevelse rikare...

Äventyret fortsätter...

En riktigt bra vecka...

Har haft en riktigt bra vecka! Den är inte lätt att beskriva men jag får göra mitt bästa... Jag har varit med sköna vänner! Vi har kämpat hårt och haft det skönt.

Vi har förvandlat vår ungdomsgård till ett skönare hängställe som kan passa fler ungdomar. Jag har trätt in i många roller under den tiden, byggare, rivare, snickare, glasmästare, teknisk konsult, busschaufför, listan går att göra längre... Jag fick hoppa runt väldigt mycket och hjälpa till med det mesta. Men sen så fick jag och Ullis ta hand om den nya soffdelen som skulle byggas.

Det var en del huvudbry men vi löste allt och den blev riktigt bra (Tack Ullis)!

Jag är lite för stark för mitt eget bästa...

Men det roligaste jag vet är att få dela med mig av det jag vet och har och det har jag fått göra mycket av denna veckan. Som avslutning så hade vi alla ungdomar hand om gudstjänsten och det blev så där riktigt bra! Tjejerna som sjöng var så bra, det ända var att de missade lite text en gång, men det spelar ingen roll. Man kan inte vara mer stolt över sina ungdomar än vad man är nu!

Äventyret fortsätter...

Den bästa (tidiga) presenten någonsin!!!

Jag har, som jag skrev i det tidigare inlägger varit på läger. Men inte vilket läger som helst... det var det bästa lägret jag någonsin varit på. Men det var inte massa jobb och sjukt sena kvällar, jag fick hänga med otroliga ungdomar som är bärare av någonting gott. Sen att man har världen bästa ungdomar gör det inte sämre...

Under första dagen för ungdomarna så reste sig en stor tältstad

så att så många som möjligt kan få plats...

Jag har inte varit på något "stort" läger tidigare men nu har jag varit på ett stort, det var 500 personer på Chili. Jag har fått vara med om så sjukt mycket roliga saker! Jag har seglat, ätit god mat en hel vecka(!), jag har lärt mig att virka, kört Lasse går i ringen, friat till en person, gått på otroligt bra seminarier, hört riktigt bra lovsång, lärt mig jätte många nya sånger, varit en mc-knutte, lärt mig sjukt många namn(!). Så kort sagt så har det varit en otrolig vecka.

Stefan var med i en tävling, men det gick inte så bra...

Vi såg inte ut så här hela tiden... bara sista kvällen då det var USA-tema...

Så klart så vann dessa tjejer maskerad tävlingen!

Vi är inte bara snyggast, bäst och vackrast. Vi är också sjukt sköna!

Och sen att ha de bästa medledare gör det inte sämre...

Som vanligt Ullis men också Sara och Oskar!

Man kan inte bli annat än lycklig när man får ett sånt äpple av tjejerna i tältet bredvid!

(Tack!)

Men en av de sakerna som hände som berörde mig djupast var den näst sista kvällen. Jag hade gått iväg från kyrkan för att se om några av mina ungdomar hade gått där ifrån, men efter att jag kollat till dem så kände jag att jag behövde någon som bad för mig, så jag gick tillbaka till kyrkan och ställde mig vid förbönsplatsen men fann att det var fullt, det fanns ingen förebedjare som var ledig. Jag började då fundera på om jag verkligen skulle göra det. Men när jag precis var på väg att gå så kom en av alla de hundratals ungdomarna fram till mig och frågade om han fick be gör mig! Han frågade om det var någonting speciellt han skulle be om, men jag sa nej (jag tror att det beror på att jag var ganska överraskad...). Men när han började be så tog han fram just de sakerna som jag ville ha förbön för, vilket berörde mig ännu mer!

Tält och läger...

Nu så har jag packat "klart" för min campingtur. Nu är det bara små saker som behöver fixas. Men att packa för en vecka i tält är en utmaning. Är lite nervös, det hjälper att skapa saker och nu har jag hittat ett nytt sätt att skapa, med tyg...

Men snart väntar än ett äventyr som står till duga... Åka till ett helt nytt ställe med många nya människor. Det kommer bli otroligt spännande!!!

Äventyret fortsätter...

Tårar och bio...

Igår så såg jag den sista Harry Potter filmen. Den var så bra som jag trodde att den skulle vara. Den blev en del tårar, men jag snörvlade och stor grät inte som vissa andra i salongen... (det ar två stycken) Men det är helt okej, men det finns vissa saker som jag inte tycker om... Det är att skratta på helt fel ställe. Men tillbaka till filmen. Jag läste boken på engelska då den kom ut, nästan... Alexandra läste den först, men det var helt okej för hon läser snabbt. Det jag minns bäst var slutet, men det var också där jag var som mest osäker om jag förstått allting rätt... Men det hade jag! Det var länge sen jag såg en film som berörde mig så mycket, på detta sätt. Den påminde mig om ett löfte jag gav för länge sen... Nej, det är faktiskt två... Även om alla tycks ha glömt bort det så ska jag komma ihåg det...

Äventyret fortsätter...

Det regnar möbler och kläder...

Jag är inne på min tredje vecka på second hand och det börjar bli lite trångt...

Men det finns fortfarande lite plats kvar, men man får vara lite smart...

Det blir många trånga korridorer och höga byggnader...

Det finns inte mycket plats över...

Från vissa håll så kan det se väldigt kaotiskt, men det finns ett system...

Nästan överallt...

Jag hade tidigare väldigt svårt att förstå hur second hand kunde sälja för så mycket...

Men nu förstår jag...

Äventyret fortsätter...