En mycket bra dag...

Dagen började med att jag vaknade innan klockan ringde, vilket är det skönaste jag vet. Sen så bar det av till kyrkan för att ta hand om ljudet. Det var ett riktigt bra möte, men det drog ut på tiden...

Men efter det så kom det bästa. Jag, Axel och Alice (mina småsyskon) skulle och kolla på ångmaskiner, vilket jag tycker är ofantligt intressant. Men vi fick skynda oss eftersom mötet slutade senare. Efter uppvisningen så sa de att om man är intresserad så får man vara med och jobba med maskinerna. Genast kände jag att denna chans får jag inte missa, så efter några minuter så hade jag lämnat alla uppgifter jag behövde och nu är det bara väntan till i sommar då det sätter igång igen...

Äventyret fortsätter...

En helg med vänner och nya lärdomar...

Ett sportlovsläger men Alive teens har kommit till sitt slut. Det känns som att jag efter varje läger säger samma sak, men för mig så är det inte samma sak, utan helt nytt.

Jag fick lära mig några nya saker den här helgen, både om mig själv och andra, samt andra upptäckter som jag aldrig trodde skulle göra...

Jag är så tacksam för allt roligt jag har fått uppleva denna helg. Men mest av allt är jag omåttligt stolt över alla mina sköna ungdomar. De får mig alltid att vilja nå längre, än vad jag trodde att jag kunde. Och samtidigt får jag se dem växa upp framför mina ögon.

Under lägret så fick jag tillfälle att prata om min historia med Jesus. För mig blev det ett nytt perspektiv, ett par nya glasögon att se igenom.

Jag är inte den som vill ta plats, men jag trodde att jag hade någonting att berätta om. Och det har jag. Jag har mina fel och mina brister att tala om, för det är ur dem som jag har få resa mig upp ur och pekat på det som är det viktigaste, min tro på Jesus.

En tom flik och ett mörkt rum...

Med världen vid ens fingertoppar så falnar fantasin. Jag sitter vid datorn med en tom flik framför mig, men ingenting kommer fram. Inget nytt som jag vill ha reda på, ingenting gammalt att se. Allt är tomt…

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en tomhet i en. Vi sitter här och har all världens fakta och sanningar, men ändå är det någonting som fattas… Vi blir isolerade av allt vi lär oss, inte är vi lyckligt ovetande längre. Den som inte äger allt är inte värd mer än en själv. Eller är det att vi vill att alla andra ska känna samma sak som mig själv…

Jag önskar jag ägde mindre, för då hade jag en begränsning. Någonting att sträva mot, någonting att söka. Nu behöver jag inte tillverka någonting själv för att det är så billigt, eller så har jag det redan.

Jag vill ha någonting fast under mina fötter, en väg att luta sig emot och då veta att detta var stop åt detta håll och få fokusera åt det andra hållet.

För mig är det mitt äventyr som jag delar med en som vet vägen, det gäller bara att jag lyssnar, så kommer jag komma hem.

Äventyret fortsätter…

Veckans lärdom...

Veckans lärdom.

Är att jag inte är bra på att tälja... Under många år så har jag haft föreställningen att jag är bra på att tälja. När jag nu tänker efter så grundar den sig i att för sju år sen så var jag bra... Men när jag då hittade ett alster så inser jag att det var en grov vanföreställning. Men under alla dom här sju år sedan så har jag samlat på mig träbitar som jag har tyckt om.

Den här veckan så bestämde jag mig för att nu skulle det ske!

Resultatet har inte förändrats på dessa sju år...

Jag är fortfarande bra på att arbeta med trä, men inte att tälja. Men nu vet jag en till sak om mig, det är det viktigaste...

Alltid tacksam, aldrig nöjd...

Är jag där jag drömde att jag skulle vara när jag var yngre?

Svaret är nej och det är jag glad för. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig allt jag har fått åstadkommit under alla dessa år i Eskilstuna. Men är jag nöjd? Där är svaret ett mer sorgsätt nej. Jag vet att jag skulle kunnat göra så mycket mer, om jag hade gjort mindre. Det jag menar är att om jag inte skulle gjort allt sånt där som jag bara sa ja till som jag sedan inte kunnat bryta mitt ord.

Nu så finns inte glöden där, min passion har slocknat, som när askan kväver elden. Kvävd av mina egna värk. Det är så sorgligt, för jag känner att en del av mig nog inte kommer att komma tillbaka. Det som jag hoppas är att jag fortfarande kan följa min kallelse att få passa in trots mina fel och brister...

Öronbedövande tystnad...

Jag har varit på läger i tre dagar. Jag älskar verkligen att få utmana mig själv med mina ungdomar. Även om jag inte är deras ungdomspastor så har jag ägnat många, många fredagar med dem och de är mina vänner.

Men lägren är bäst. Det blir så intimt, jag kan inte hitta ett bättre ord, man får lära känna varandra på ett nytt sätt.

Men som alla andra saker i livet så tar det slut. Nu sitter jag hemma och undrar varför allt känns så fel.

Det känns som om det är någonting som fattas...

Men då jag sluter mina ögon så hittar jag svaret. Det är tystnaden. Ingen som skrattar på en annan våning, ljudet av pingis finns inte där heller. Det är ingen som ropar mitt namn. Men det är inte mitt namn som betyder någonting, det är att få vara behövd. Få finnas till hands.

Där jag behövs kan jag känna mig hemma.

Men livet springer vidare. Jag har nu fått lämna min osa, där min energi har fått omvandlas till någonting mycket mer värdefullt, tro, hopp och kärlek.

Det finns två saker jag önskar. Det är att de ska komma så mycket längre än mig och att de någon gång ska förstå hur mycket de betyder för mig. Det är mina önskningar.

Jag hoppas att det jag fått kommer att räcka länge, det är allt jag önskar.

Äventyret fortsätter...

Ett brev på min tröskel...

Då jag kom hem idag så låg det ett brev, bland räkningarna, som jag sent kommer att glömma. Ett handskrivet brev som jag sent kommer att glömma. Jag kan ärligt säga att jag fick tårar i ögonen, flera gånger. Det gjorde min första arbetslösa dag mycket bättre.

Jag älskar när någon lägger ner tid och energi för en. Det är en enorm skillnad på ett handskrivet brev och ett mail. För det var inte att bara trycka in control+C utan varje bokstav är sin egen och det är för mig. Det gör det, äkta, ärligt.

Så min dag börjar med ett ödmjukt och tacksamt hjärta med ett glatt sinne.

Äventyret fortsätter...

Väntan... *suck...

Det där med väntan är inte min grej... Jag har alltid varit rastlös. Jag vet inte i hur många år jag plågat min familj med ordet: När... Men jag har blivit bättre med åren, det har jag. Min taktik är mer att försöka glömma det... och om jag minns det i slutet så var det viktigt... Det är inte en ultimat taktik, men den bästa jag har.

Jag tror att min rastlöshet är min största tillgång, den gör att jag gärna lär mig nya saker så att jag har någonting att göra...

Men nu är det där med väntan igen. Jag börjar med att säga att jag har under en lång tid funderat på detta... (vilket jag faktiskt har..) I fredags så beställde jag ett "musikredskap". Det stod att leveranstiden var mellan 1-5 dagar... Jag är nu inne på 6 arbetsdagen(!!!!!!!!!)

Jag tror inte att du kan förstå min frustration... Men så fick jag ett mail idag! Så tänkte jag: Yes!!!! Den kommer att komma idag!...

Men då jag kollade upp det så var det en bekräftelse på att budet är sänt... idag... *suck... Så på måndag kommer det! Efter en oändlig tid så är den på väg!

Det där med väntan är inte mig grej... Det är nog därför jag inte kommer sent någonstans heller...

Äventyret fortsätter... (på måndag... *suck...)

En saknad vän...

Jag är ingen talare. Om jag är någonting så är jag en skrivare. Men nu är även skrivandet svårt.

En vän till mig gick nyligen bort... men det är egentligen inte bort, han gick hem. Igår så var jag på hans begravning och minnes stund. Det kändes väldigt tungt. Han är den första vännen som gått vidare för mig... Men alla som hade träffat honom talade om samma sak, även det delade jag med dem.

Han talade alltid liv, jag har aldrig hört honom tala illa om någon. Det fanns alltid ett leende på hans läppar, det är det jag ser framför mig. Han kommer alltid att vara en förebild för mig i så mycket.

Det enda jag vill säga är, tack. Tack för att du hjälpt mig förstå vikten av kärleken till Gud och mina närmaste, tack.

Jag är så otroligt stolt över att kalla honom min vän.

Men enda jag önskar är att han också såg mig, som sin vän...

Så blev en dålig dag bra...

Idag så hade jag ett sånt där ögonblick som man blir så glad utav. Det kanske inte låter som någonting, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag hade efter en mycket jobbig dag på jobbet ställt min cykel på torget. Då jag håll på att låsa cykeln såg jag en vän till mig som gick på andra sidan mot Gallerian. Hon såg mig inte, men det gjorde ingenting. Men bara att få se henne fick mig att le. För även om jag har det jobbigt på jobbet så finns det personer som henne, som får min vardag att betyda något extra.

Jag har flera personer som kan få mig att le, bara av att se dem. Men man kan aldrig få nog av dem.

Äventyret fortsätter...

En trevlig kväll...

Inte visste jag att min sy maskin skulle kunna ge mig nya vänner men det är tur att det inte alltid går som jag trodde, för då skulle mitt liv vara mycket tråkigare... Men igår var jag iväg och hjälpte henne sy hennes gardiner. Vi hann klart med alla kanter förutom neder kanten då vi ska ha en annan tråd jag inte har. Men det roligaste är att vi är så otroligt lika på så många sätt. Så några timmar gick sedan åt till att prata musik och berättelser. En riktigt trevlig kväll helt enkelt...

Äventyret fortsätter...

Äventyr med symaskinen på axeln...

Igår så blev det ett litet spännande äventyr. Det var ganska sent och jag var trött efter jobbet. Men så ringer min mamma. Hon berättade att en tjej hade kommit in i kyrkan och frågat efter en symaskin. Då hade de gett henne mammas nummer. Då hade hon tipsat om mig då jag var lite närmare... Mycket närmare... Så jag fick hennes nummer. På jobbet så får jag ofta ringa helt främmande personer, men nu var jag inte på jobbet... Då hon svarade så lät hon lite förvirrad men också väldigt glad. Hon behövde låna en symaskin för att kunna sy sina gardiner. Jag tyckte att det var självklart att hon kunde låna min symaskin, men den är lite trixig och väldigt gammal. Så jag tittade på klockan och kände att det är lika bra att köra när man ändå är på gång. Så efter några minuter så var symaskinen nerpackad och ut på ett äventyr, med en symaskin på axeln, bar det nu av.

Äventyret fortsätter...

En annan sorts kraft...

Jag har nu skrivit på många berättelser, väldigt många. Några har jag gett upp med, andra har bara fortsatt och fortsatt. En del är smala, andra breda. Några är enkla, andra invecklade. Men alla berättelser som jag någonsin skrivit betyder någonting för mig. Några har förändrat hela mitt sätt att se på mig själv och på andra.

Då jag skriver så går jag in i mig själv och letar efter saker och ting, känslor och minnen som jag kan använda. Så allt det jag skriver är en del av mig själv för utan mina erfarenheter finns det ingenting att skriva. Det godaste jag någonsin kan komma på är jag själv, men också det ondaste och mörkaste som finns i berättelserna är också en del av mig.

Detta är mer för mig själv än för någon annan. Jag vill förstå varför jag skriver och vad det är som driver mig.

Löftets slut...

Mitt löfte är nu slut. Löftet som varit en av de få fasta punkter under många år. Nu tar ett nytt kapitel sin början. Med det kommer förändringar som får stora följder. Med mycket smärta och glädje.

Livet fortsätter...

En känsla med många ord...

Från fälten hördes en vacker sång. Då jag kom närmare växte sången och tycktes väva in mig i dess toner. Fälten var fyllda med kvinnor som sjöng samtidigt som de bärgade höet. Sången skulle aldrig kunna beskrivas, men den gick djupare än någonting jag någonsin tidigare hört. Jag satte mig i skuggan av ett träd och lyssnade. Efter ett tag, det var omöjligt att avgöra hur lång tid som gått, tystnade alla på en och samma gång. Tystnade var öronbedövande och på något konstigt sätt kändes det som om någonting fattades. Men i tystnade så hördes någonting som förändrade atmosfären. Bakom mig bars djupa röster av vinden och träffade hårt där den landade. Plötsligt smakade luften sött och milt, det var ingen lukt utan mer en känsla. Kvinnorna började sjunga igen, men detta var inte som de sjungit tidigare. Nu var deras röster fyllda av någonting, en saknad, en djup längtan som snart skulle ta slut. Det var nära att mina ögon tårades. Detta hade jag aldrig tidigare upplevt. Sången var snabb och lät mer som fågel sång i mina öron. Men den djupa, långsamma rösterna växte mer och mer i styrka. För en sekund så var jag helt säker på att marken vibrerade i takt med rösterna, men det slog jag ifrån mig som strunt prat. Då jag vände mig om såg jag huvuden dyka upp ur horisonten, män som skyndade med raska steg mot fältet som kvinnorna jobbade på. De blev bara fler och fler, de drev på hästar och åsnor och framför den drev de ett femtiotal får och getter. Kvinnornas sång ökade i intensitet och deras händer jobbade snabbare och snabbare. Sången som kändes som två, men som var ett fick det att vibrera i mitt inre. Nu var männen inte långt ifrån mig, men ingen såg ens åt mig. Alla var fokuserade på att komma fram. Till och med djuren följde dem med lätthet. Då männen nådde fältet så var kvinnornas takt rasande, men med en lugn hand på deras axel så släppte spänningen i atmosfären, jag hade inte ens märkt att jag hållit andan, men nu kunde jag andas fritt igen. Tillsammans så bärgade de höet och gjorde klart allt arbete. Då de la undan redskapen så tystnade alla och de omfamnade varandra som om de inte setts på flera veckor.

Tystnaden kändes som en kniv i hjärtat och jag ville skrika ut och böna dem att sjunga mer. Men nu var de på väg hem igen gåendes hand i hand. Jag skulle aldrig kunna beskriva det bättre än vad jag gjort här och nu. Men ändå är det ingenting emot det jag kände då jag satt där i skuggan och lyssnade.

Detta är någonting jag aldrig kommer att glömma och vara någonting som jag bevarat i mitt hjärta intill den sista dagen.

Jag må inte vara en talare, men en skrivare är jag desto mer.

Jag har försökt berätta om en känsla genom någon annans ögon.

Jag kan inte göra mer nu, nu är det upp till dig att

finna det som finns framför dig...

Äventyret fortsätter...