Albins fotostudio och Idas projektarbete...

Idag så har jag varit fotograf för Idas projektarbete. Det var ofantligt kul, med mycket skratt och glädje. Ännu en gång så har Albins fotostudio haft öppet... Jag valde en av bilderna som inte kommer att användas i projektet...

Äventyret fortsätter...

Två rockband, fyra dagar, i Oslo...

Har varit med om några dagar som jag sent kommer att glömma...

Jag kan redan nu berätta att jag inte kommer att kunna berätta allt jag varit med om då det är otroligt mycket och vissa saker inte går att förklara. Men här kommer väl utvalda delar av äventyret i och utanför Norge...

Jag är, som jag tidigare skrivit, med i ett rockband som heter Golden Resurrection som deras ljudtekniker. Jag får nu hänga med på deras spelningar och denna gång så var det i Oslo på Nordic fest...

Det började med torsdagen, då Stefan kom och hämtade mig. Redan där så började äventyret, för bilen var redan full... Vi insåg att det skulle bli väldigt trångt, med två band i två bilar (Reinxeed skulle också åka med oss.) men vi åkte i god tro och hämtade en takbox. Sen bar det av till Örebro. Där så var det fullt ös och det slutade med att Stefan och jag åkte och hyrde ett släp då det inte fanns en chans att allt skulle få plats...(Som vi konstaterat en timme innan...)

Resan till Oslo var relativt händelselös, då jag satt och pluggade på ljudteknik och hur jag skulle koppla allt. Men det gick ändå snabbt att ta sig dit med släpp bakom sig... Den ända oron var om vi skulle bli stoppade vid gränsen då vi var "smugglare"... Mer om det får se öga mot öga...

Schemat över alla band som spelade i helgen...

Men väl i Oslo så upptäckte vi att de håller på att bygga om allt! Från en plats på motorvägen såg jag sjutton byggkranar! GPS:n Hade lite problem att fatta att man inte kunde åka in på byggarbetsplatserna... Sen när vi tömt kärran så skulle vi bara hitta en parkeringsplats stor nog för en bil och ett släp i centrala Oslo... (Suck...) Men vi hittade en gata som låg öde. Men det vi inte visste var att det var gatorna som de prostituerade höll till...

Festivalen var på Sub.Scene som verkar vara Sub Churchs tillhåll. Men då jag kom in i konsertsalen så var ljud nivåerna riktigt bra! Det var kraftfullt och behagligt. Kaggen och basen fick byxbenen att fladdra, samtidigt som sången hördes tydligt. Den ljudteknikern var riktigt duktig! (Mer om det senare...) Jag tror att den kunde rymma 350 personer om man vill...

Schemat över helgen alla spelningar...

Reinxeed som spelade redan den kvällen gjorde det för fulla muggar. Tommy som är med i det bandet också gjorde en riktigt bra insats. Den dagen var fylld av sköna människor. Men de skönaste var utan tvekan några som skulle förgylla hela resan, de vi träffade var Vilde-Sofie Bradahl Heimlund och hennes mamma May-Renée Bradahl Heimlund. Aldrig har jag varit med om att mitt huvud har fått jobba så fort som när de pratade... Det var en stor utmaning men jag gillade det. Jag är faktisk riktigt stolt att jag kunde hänga med så mycket ändå!

Tommy provar en mössa...

Reinxeed spelar första kvällen...

Men då kvällen sprungit förbi och natten varat länge så var det dags att bege sig "hem"... Det visade sig att vi skulle få bo hos en som heter Markus i hans kollektiv. Markus var en riktigt skön kille, en musik fantast och med ett stort hjärta. Den natten blev väldigt sen då alla instrument skulle bort från back stage. Men den lägenheten som vi skulle få bo i var så otroligt snygg, eller jag ska kanske säga häftig... 

Vilde-Sofie Bradahl Heimlund...

Två rockbands rumpor...

Men nu till en den första morgonen...Jag vaknade vid tio tiden av att Markus hänger ut genom fönstret. (Jag kunde inte för mitt liv förstå varför...) Men eftersom jag är så trött så blundade jag och allt försvann... Men då jag vaknar nästa gång så är det Markus igen, men denna gången så är han klistrad mot rutan... (Ännu en gång så ligger jag där helt oförstående...) Men plötsligt så vänder han sig om och skyndar ut ur rummet. Denna gången så somnar jag inte om utan ligger där och tar det lugnt. Så hör jag Stefans röst ute i köket. (Det visade sig att Stefan hade varit ute och sprungit och då han kommit tillbaka så hade det varit låst som Markus hade sagt... Men då han ringt på flera gånger så hade det kommit en städerska som släppte in honom. Men då hade han ingen nyckel in i lägenheten.. Så han står och ringer på igen... Det visade sig att det var här jag vaknade första gången... Markus som vaknar av ljudet hänger sig ut genom fönstret för att se vem det var, men han ser ingen... För Stefan står inne i trapphuset redan då. Stefan ringen på igen. Det är här jag vaknar andra gången...

Frukosten som tidsmässigt mer bör kallad lunch var en fantastisk syn. De andra grabbarna kom över för "frukosten" och samtalen fortsatte från dagen innan... Då alla i stort sett var klara så kom Markus nästan ofriviligt på att han glömt att ställa fram ett pålägg från himmelriket... Efter det så fanns det inte mycket att göra, jag kände att nervositeten började komma smygande, så jag satte mig och läste på mer om ljudteknik... Men dagen flöt på snabbt...

Då vår tid för linecheck började så vart det fullt ös. Jag började med att ställa upp de trådbundna hörlurssystemen som vi hade med oss. Men det fick jag inte mycket tid till. Men då jag var tvungen att känna scenen så hade jag gjort min vilja fram... Men väl nere vid mixerbordet så fick jag först en black out... Men jag klarade mig igenom den och tillslut så började jag förhört ljudteknikern på allt jag behövde veta. (Han var väldigt förstående och pedagogisk, men norskan gjorde det lite svårare...) Jag fick fort som bara den slänga upp det jag visste att de ville ha på det olika ställena. Efter några kommentarer från mina bandmedlemmarna och fixat därefter så var tiden slut för line check, så då var det bara att sätta igång!

Det var den bästa hamburgaren jag ätit,
men det kostade därefter...

Jag tyckte att jag gjorde riktigt bra ifrån mig, för att ha varit första gången på ett helt nytt mixerbord som jag fick två minuter att förstå... Det var några större missar som jag hade i början men det löste jag snabbt. Jag tyckte att det lät riktigt bra!

Efter en lång kväll så kom vi tillbaka till lägenheten, då var klockan nära halv tre...

Så kom lördagen med ett lugn, men det skulle snabbt förändra sig då jag gick ner på stan med två vilda rockband... Det var en del att ta hand om... Vi hade det otroligt trevlig...

Sen så bar det av till Subscene för våran sista dag där. Det var som vanlig många olika typer av band som spelade några mer i min smak och några inte. Christian har fick då bra kontakt med ett finskt band som heter HB och ett band från USA som heter Whitecross och där verkar det som att ännu ett äventyr kan utvecklas... Men att vara på Subscene betydde också att man träffa de May-Renée och Vilde-Sofie, men denna dag så spelade vi in en film som nästan är hemligstämplad...

Tommy rider fram längs Kirkegatan

Söndagen var hemfärdsdagen och den flög förbi med en förfärlig hastighet... Men det blev några sorgsna farväl då vi gick våra egna vägar. Men några ser jag redan nästa helg då vi har en spelning i Stockholm...

Jag är så tacksam för allt det jag fått vara med om under dessa dagar. Det går inte att beskriva allt med ord, men jag gör så gott jag kan... 

Men om jag ska på något sätt ska kunna sammanfatta allt det jag varit med om så är det musik, fantastiska människor, känsla av vanmakt och vackra människor...

Äventyret forsätter...

Men varför?...

Jag skrev i förra inlägget om en den fasta berggrund. Men igår fick jag en påminnelse om varför man ska ha en fast grund... Det jag har kommit fram till är, att den inte är till vara för mig. Den är även för dem som är omkring mig, då deras fundament brister. Men har jag då plats för ännu en person på min grund? Men att släppa in någon till det närmaste av en själv kan inte vara bekvämt? De kan se alla fel, alla dåliga beslut, allt det som ligger skräpar i ens liv. Men är det inte där man verkligen lär känna någon? Det är i den ärligheten som man verkligen får reda på vem man är... Men jag vill aldrig att det ska ta slut på plats, men om jag inte gör någonting åt det så är det inte en fråga om det kommer ta slut utan när. Det är i de stormiga delarna av ens liv som vänskapen visar vad den är gjord av, då den antingen bär eller brister. Men de banden som bär, växer sig starkare av allt de varit med om... Om jag inte kan bortse från mig själv för en vän, hur kan jag då begära att andra ska göra det för mig? Jag älskar människor genom mycket. Det krävs mycket för att få mig att ändra mig. Men det finns människor som har gått över gränsen... Så vill jag sluta med en fråga mer till mig själv, men som andra kan behöva fråga sig själv. Hur många har jag plats för?

En fast grund...

Jag såg på en otroligt vacker film idag. Den hette Sweet nothing in my ear. Jag blev berörd på många olika sätt. Jag funderar själv på vad jag menar med vacker, men det jag tror att jag menar är en ärlighet och ett djup. Det är alldeles för mycket i världen som saknar djup och en känsla av ärlighet. Allt ska vara så ytligt och man ska alltid må bra. En sådan kultur är uppbyggd av lögner och det ända som kan byggas på det är mer lögner. För om en sanning kommer med så kan det knäcka grunden.

Jag bygger mitt liv på berggrunden. Där sanning och ärlighet är allt.

Telefon, förväntan och äventyr...

Varför ringer det alltid när man är upptagen?! Jag kan börja med att berätta att det är inte ofta som min telefon ringer, men när den väl börjar ringa så gör den det mycket... Och det är oftast då jag sitter och äter eller ska precis äta. Ett annat vanligt tillfälle är när man ska in i duschen eller är i duschen...

Jag blir alltid lite förväntansfull då det ringar jag har alltid några favoriter, för när dom ringer så är det oftast mer än ett socialt samtal. Det är äventyr på gång. Men då man ser att det inte där någon av dem så blir man för en sekund lite besviken. Men det går snabbt över för det finns fler människor med äventyr i tankarna än de jag tänker på. Jag vet att jag väldigt ofta säger att "det roligaste jag vet" till ett gäng olika saker (som för en del inte har en koppling, men för mig har dem det) men detta har jag sagt förut. Det bästa jag vet är att få följa med och ha ett äventyr tillsammans med någon. För jag tror och tycker att äventyr inte är ett äventyr försen det har delats med andra. Ett ensamt äventyr skulle jag nog mer kalla en skräck upplevelse, men ett delat äventyr är ett just ett äventyr. Det handlar inte bara om de fysiska upplevelserna utan också om det inre. Ett äventyr är att komma närmre en vän (vilket är mycket lättare i en pressad eller i annat ovanlig situation. Det är även där som man ser hur lång en vänskap sträcker sig.

Som vanligt så har jag en tanke när jag börjar skriva, men som fylls på av andra tankar och landar någon helt annan satans (vilket i sig själv är ett äventyr...) Det är nog därför jag började med denna "blogg"... För då jag skriver om det som händer här och nu så blir det till någonting mer än vad det var innan. Då kan dåliga dagar bli till en bra dag. Dagar märkta med sorg och hopplöshet få ett syfte, en plats som jag behöver besöka på min väg genom livet... Jag blir glad då en person kan stanna upp i sitt annars hektiska liv och finna någonting i mitt liv att le åt.

Nu väntar jag på att dagens äventyr ska sätta fart...

Livets äventyr fortsätter...

Det som alltid finns där när man ska sova...

Det är en glädje då en berättelse kommer till en, att få vara ett språkrör för en persons kamp, glädje, sorg och lycka, hur den blinde krigaren kämpar för att finna sin plats i en allt föränderlig värld, eller hur Sara ska reagera på sanningen som har undanhållits för henne... 

Men det har en stor baksida. Man kan inte sluta... Det blir alltid lite sömn då de dagarna kommer. Men lyckan väger alltid upp det. Få saker ger mig mer glädje. Det som kan slå det är att få läsa den för en person som förstår innebörden och ser allt. Det är glädje för mig. Tiden må vara min fiende, men vem kan kämpa mot något man varken kan se eller röra... 

Äventyret fortsätter...

Så... nu är jag med i ett rockband...?!

Det finns mycket som jag trodde skulle hända innan jag skulle vara med i ett band... Men nu är jag det. Men frågan som jag ställer mig och kanske en del andra, hur gick det till?... 

Det började med ett telefonsamtal... Min telefon ringde och jag kände inte igen numret... Jag hade en som jag inte ville prata med då, så jag övervägde om jag skulle svara eller inte, men jag tog risken... Det visade sig att det var Christian Liljegren som ville prata med mig. Vi kom in på mina planer inför framtiden och då undrade han om jag kunde tänka mig att hänga med hans rockband Golden resurrection och hjälpa dem med teknik och allt möjligt. Och då fanns det lite saker som låg i nära framtid som behövdes planeras in... Så jag ska till Norge senare i månaden... De verkar vara ett riktigt skönt gäng så jag kommer nog att trivas riktigt bra. Ju mer jag tänker på detta ju mindre förstår jag det... Jag är inte bara med i ett band, jag är nu mera en missionär...! Jag får ännu en gång fått en chans som jag inte trodde var möjlig. Jag kommer att få resa runt och höra bra musik, träffa nya människor, berätta om det jag brinner för (det är inte bara träd... Det finns mer...)!

I lördags så hade vi ett öppet produktionsrep i kyrkan och det gick jätte bra och lät riktigt bra också (vilket är ett sjukt bra betyg i kyrksalen då allt ljud blir skit...)! 

 Jag undrar vart litet bär av härnäst... 

 Men livets äventyr fortsätter...

Böcker och deras berättelser...

För nästan 11 dagar sen så gjorde jag en fantastisk upptäckt. Efter över två års väntan så närmar sig stunden som jag väntat på i 6 år, boksläppet för en av världens bästa böcker kommer att släppas inom 7 veckor!!! Det är den sista boken i serien Arvtagaren. Men när jag såg det så var jag tvungen att läsa bok nummer tre bara för att friska upp minnet, när de ca 800 sidorna var slut så blev jag sugen på att läsa tvåan, för det var ett tag sen... Men när även dess ca 700 sidor också tog slut så fanns det ingenting som kunde släcka den törst som nu fanns i mig. Genast började jag leta efter ettan, men så kom jag på att den hade jag lånat ut för många år sen och inte fått tillbaka... Skandal... Så det fanns bara en sak att göra, skynda sig till biblioteket... Men då jag kommer dit så finns inte boken i hyllorna med de andra skatterna! Jag letar reda på en som kan hjälpa mig, även han ger sig in i sökandet men även han kommer fram till samma sak. Men han har ett ess i rockärmen och gå till sin dator och gör en större sökning efter den. Då hittar han den i magasinet!! Där kan den inte vara, det som var en början inte bara för huvudkaraktärens äventyr utan också för mig och mitt äventyr... Jag tar med mig den hem och klarar snabbt av den... Men som vanligt kommer känslan av tomhet över en och tycks sluka hela ens inre till bara skalet är kvar... Men detta går ju inte för sig! Att läsa seriens alla böcker i fel ordning, så jag börjar att rätta till det felaktiga och börjar läsa bok nummer två ännu en gång och efter det trean... Men nu sitter jag här igen, med tomheten som sprider sig i mitt inre... Vad kan det finnas som kan stilla den storm som ingen kan se? Det svaret fann jag för ett bra tag sen... Att skriva själv, men för mig finns det inget slut, de kommer alltid att fortsätta, det finns inga dåliga slut...

Jag avslutar ännu en gång med ett citat från en vän och jag kan inte annat än hålla med honom...

"Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. De får mig att skratta och gråta och hitta meningen med livet."

Trohet, Tystnad och Pliktkänsla...

Jag föddes in i fel tidsålder. Det är en känsla som dyker upp ofta. Och den besannas varje dag...

Om du har träffat mig så vet du nog hur jag är, jag är en sympatisk människa som vill hålla många nära. Det är nog det typiska "Albin"...

Men problemet är att jag inte är kompatibel med mycket av det som finns idag. I det sökandet har jag under tidens lopp ändrat så mycket av den jag är, så när jag ser på mig själv så är jag en allt för skev bild av mig själv jag ser.

Det jag värdesätter finns knappt idag och där det finns så är det ofta redan fullt.

De som jag ser som det finaste jag kan ge, är idag inte värt ett dyft. Det jag värdesätter är samma sak.

Idag så är det så svårt att bara hålla ett löfte då det finns hundratusen bortförklaringar, men inte en enda är riktig och sann. För mig är just det ordet och löftet mitt allt. Det är det som jag ser.

Jag kan med gott samvete säga att jag är nog den mest förstående människan på jorden. Jag kan förlåta det mesta av de jag håller av. Men det finns en gräns, en som sällan krossas, men den har blivit prövad av människor allt för många gånger nu...

Jag gillar inte och vara negativ, det är det sista jag vill (av många anledningar). Men det finns tider då det flödar över, detta är denna gång...

Jag vill avsluta med orden från vad jag ser som en god vän och vägvisare...

"Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."

Då bilder blir ord och allt får liv...

Det var länge sen jag fick tömma min bägare med livets vatten. Bägarens vatten kändes grumligt och bittert då den stått stilla väldigt länge. Det ända sättet att få bort bitterheten är att tömma bägaren och låta den fyllas igen. Men för att det inte ska stå och bli bittert igen så måste man aktivt ge ut av det som finns. Men den sista tiden så har det varit som att hälla livets vatten på den hårda klippan där inget tycks växa, även om det är min favorit plats av många skäl, men jag vet att även om jag inte kommer att få se det växa där så hoppas jag att jag ska hjälpa den som kommer efter. Men glädje fyller mig då jag kommer till bördig mark och då jag häller ut av livets vatten så skjuter det upp liv vart man än ser och en äng

Vad är det som fyller din bägare? Jag ska inte avslöja vad som finns i min, men det är ingen hemlighet...

Så vill jag till slut citera Oromis. "Jag kan inte låtsas att jag gillar det här, men syftet med livet är inte att göra det vi vill utan det som behöver göras. Detta är vad ödet begär av oss."

En tuff vecka...

Denna vecka har varit en tuff vecka på många sätt. Den har etsat sig fast både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig under hela mitt liv varit på vårdcentralen så många gånger på en vecka. Mycket är fel just nu eller ska man kanske säga att det är inte mycket rätt... Jag försöker se på den ljusa sidan, men det är svårt när man ligger halva natten och hostar lungorna ur sig. Det kan till och med visa sig att man enligt biverkningstabellen på tabletterna är 1 på 10000... Eller när man kollar ner på sina fingrar och undrar om det någonsin kommer att bli som förut. Men jag ser redan nu att svaret är ett nej...

En helg fylld med roliga ting...

Nu i helgen så vankades det bröllop, så redan där var helgen nästan fullbokad... Men det hindrade inte att man kunde klämma in lite extra... Det blev en helg fylld med skämma människor och trevliga stunder.

Det började med fredagen då vi öppnade för Alive Teens med tårttävling. Riktigt snygga tårtor blev det (och goda)...

Jesus på korset.

Jesus och Petrus går på vattnet...

Jesus födsel...

Sen lördagen så var det en tidig avfärd då vi planerade att komma i tid till vigseln. Det var lite trångt där bak då Ullis, jag och Erik trängdes där. Det var nog Ullis som hade det värst... (Jag har fått det bekräftat av Ullis i efterhand...) Jag klarade mig ganska bra.

Vi var/är så sjukt snygga!

Vigseln var väldigt fin och de såg väldigt vackra ut. Mycket bra sång och musik, som jag redan misstänkte då jag såg vilka som spelade och sjöng... Till slut så fick vi höra dem två säga ja till varandra...

Festen var senare i en fin festlokal vid vattnet några mil bort. Jag fick äran att filma de större händelserna åt brudparet. Det fanns många gamla vänner som man inte sätt på länge, så det blev mycket skratt där man gick fram.

Mycket roligt fick man reda på och dela med sig på festen genom samtal, tal och filmer... Men tiden flög förbi och det började bli dags att röra sig hemåt

Det var väldigt, väldigt tungt att gå upp tidigt till kyrkan då jag skulle ha ljudet, men allt löste sig då Tomas kom till kyrkan och frågar om det var jag som skulle ha ljudet...

Efter det så återgick jag till min ordinarie (mycket trevligare) uppgift vara med Ullis på Alive Teens vilket var terminens första. Många nya ansikten för söndagen men jag hade träffat dem på fredagen redan...

Efter det så bar det av hem för att äta innan det var dags för handboll där Kesia spelade! Väldigt trevligt men jag var fortfarande trött. De vann den första matchen och tog sig till final, men klarade sig inte hela vägen... Sen var det halstabletter som skulle handlas och sen hem där jag är nu...

Livet är vad man gör det till. Jag väljer att se saker och ting runt omkring mig på ett visst sätt för att det gör mig glad. Det spelar ingen roll vad andra tycker, detta är min vardag och mitt liv.

Livets Äventyr fortsätter...

Bröllops förberedelser...

Nu så är allt kollat, fixat och trixat... nästan allt, har bara några pyttesmå saker kvar att fixa. Men jag har varit och köpt en ny skjorta. Kollat så att slipsen passar... Lagat ett par byxor... Men jag passade på att laga två till när jag ändå höll på. Jag orkade inte göra nya fickor till bröllopsbyxorna... det tar en sån otroligt lång tid...

Men imorgon så bär det av i full bil ner åt landet med nära vänner och familj.

Vinkelslip vs Albin 1-0...

Jag vill redan här i början varna att den tredje och sista bilden kan verka läskig, så varning känsliga läsare...

Dumma idéer finns det gott om... Men bra idéer som går fel är det inte lika många utav... Men som du kanske redan misstänkt så har jag drabbats av mig själv... Jag skulle kapa ett metallräcke på lite olika ställen så att vi skulle kunna få plats med en teve i trappan ner på Alive. Jag hittade en vinkelslip men jag kunde inte se till ett skydd på den. Men jag tänkte att detta skulle gå fort. Jag fixade en pall att stå på för det år inte bra att jobba med armarna över sitt huvud och inte se någonting... Det går bra, jag börjar med den tjockaste så att den jobbigaste delen är nästan över, men då jag är mer än halvvägs då jag känner att den får bra grepp och jag dras åt vänster, så för att inte ramla omkomma så tar jag ut min vänstra hand för att åter få balans. Men då är det ett problem... Skivan har nu flyttat sig två-tre centimeter åt just vänster... Och då snuddar skivan vid tre fingrar, men den tog mest på långfingret. När jag fått balans igen så kollar jag hur det ser ut. Jag tänker "Det ser inte så bra ut, men det kunde varit värre...) jag kollar hur långt jag kommit och ser att det inte är så långt kvar... Så jag fortsätter. Men när jag ser att det droppar på lite väl mycket så får jag erkänna mig besegrad.

(Det visade sig att jag ändå var helt igenom stången...). Som förra gången tar jag ett bra tag och klämmer åt såret, men denna gång så hade jag några att välja mellan, så det blev långfingret då jag såg att det kom mest blod där. Jag funderar vart det är bäst att ställa sig och skölja av handen... Köket, det kan jag inte bloda ner då de precis torkat av allt där. Tvätt stugan där så måste jag stå på huk för att få handen under vattnet så det gick inte heller... så det blev diskrummet. Jag står vid handfatet och sköljer såren med kallt vatten. Men en strid ström av åskådare kommer in för att se hur det ser ut. Några lugnare än andra. Jag får många frågor men efter ett tag så får jag ropa ut att fingret INTE är av och att det inte gått in till benet... Alexandra kommer lite blek och frågar hur det är. Jag som inte känner mycket svarar som jag känner.

Anna som ursäktade allas nyfikenhet, men det gjorde ingenting. Johan kommer och gör bedömningen att det behöver sys. Jag håller motvilligt med, jag ville inte till akuten då det tar sån tid... men jag har varit med om att jag varit klar under en timme då jag skar mig i min vänsterhand på jobbet i Södertälje. (Tycker synd om min vänsterhand då det alltid är den som tar stryk medan högerhanden klarar sig ännu en gång...) Johan börjar fixa med bil och lite annat medan Alex ringer mamma och Anderas. Jag står fortfarande med handen under vattnet med åskådare runt mig. Men då allt tycks vara klart för att åka så kommer Johan på att det kan ta väldigt lång tid på akuten så han börjar gräva i godisförrådet och hivar ner hur mycket godis och dricka som helst! Sen är vi äntligen på väg, jag tyckte äntligen för ju snabbare vi kommer dit ju snabbare kommer jag därifrån.

Väl på akuten så tar vi en nummerlapp och ser att det är rean vår tur. Men då vi kommer in till receptionen så ser vi en kvinna där. Hon i luckan snäser att det inte är vår tur. Vi kollar på lappen och ser att de är nummer 997 som det står där ute. Vi visar henne lappen och hon snäser ännu en gång oss att hon kom in först med sitt barn. Men vi ser inget barn där... Vi går ut och sätter oss i väntrummet. Efter ett par minuter så kommer en man in med ett barn... Efter ytterligare ett par minuter så blir det 998 men då skyndar vi oss dit så ingen annan smiter före...

Hon i luckan var inte trevligare än innan... Men jag lämnar alla mina uppgifter och får ett bandage och får sätta mig i väntrummet igen. När vi satt där så kom det in några vi kände från kyrkan. Men det tog inte lång tid innan jag fick komma in. Läkaren frågade vad som hänt och jag berättade. Han frågade undersköterskan vart hovtången var och sa att det kanske behövdes kapas... (Jag misstänkte att han lurades för undersköterskan tig fram en nål och tråd och inte en hovtång...) Men jag fick bedövning så att jag kunde tvätta rent såren själv. Sen var det dags att sy, men det blev bara ett stygn... Men allt var klart på under en timme!

Efter att fått allt inlindat så bar det hemåt med en ännu mer

tilltygad vänsterhand men dock en erfarenhet rikare...

Äventyret fortsätter...

Albin och Hampus möter Den fulla mannen i vitt...

Igår natt så hände det som jag alltid är beredd på när jag går på stan om natten. Jag och Hampus hade suttit och pratat på torget och klockan närmade sig halv 12. En stund innan så hade Hampus bett mig att följa med honom en bit på vägen, vilket jag mycket väl kunde göra. Så vi fortsatte vårt samtal medan vi började gå hem mot Hampus. Men då jag tittar på Hampus ser jag i ögonvrån att någon kommer emot oss i en vit tröja, han är i ganska god form, men har en lite rullande gång. Bakom honom lunkar en lite större kille, men han följer inte direkt efter. Mannen i den vita tröjan gör ett utrop (jag och Hampus kan inte komma fram till vad det var han sa i efterhand...) men så tar han tag i oss båda två med sina utsträckta händer och får ett fast grepp och drar ihop oss så Hampus och jag står ansikte mot ansikte, för att sedan bli upptryckta mot ett butiksgaller som då fanns bakom oss. Han gör ett nytt utrop. "Vad ska ni göra?" Jag känner att han har druckit. Jag som redan gjort mig redo att ta emot ett slag och söker efter något bra ställe att slå tillbaka. Jag svarar: "Vi ska gå vidare" och pekar längre upp längs med gatan där han kommit ifrån. Hans kompis som gått vidare en liten bit vänder nu och går rakt emot oss. Mannen i den vita tröjan frågar sin vän. "Vad ska jag göra?" Han svarar, ganska sluddrigt men med en hög och allvarlig röst. "Pissa på dem!" Nu var jag helt redo för ett slag för hans ansikte hårdnade ännu mer, men han släppte taget om oss. Men så mjuknade hans ansikte och han tog ett steg tillbaka. Jag kände på mig att detta var för enkelt så jag var fortfarande helt redo. Men efter någon sekund så hårdnade hans ansikte igen och han höjde händerna. Jag spände hela mig inför slaget men det kom inte. Han klappade på oss och bad om ursäkt, han trodde att vi var några andra. Så Hampus och jag kan få vidare med adrenalin upp till öronen...

Efter några steg så var vi åter inne på boken som vi pratat om innan, men det kunde vi inte göra allt för länge. Ingen av oss var nere i varv.

Det var tur att jag följde med Hampus hemåt, annars hade han nog inte kommit så hel ut ur vårt möte med den fulle vita mannen... Eller vad det tur?

Men då Hampus och jag står och pratar om det som hänt utanför Hampus lägenhet kommer en bil upp längs med vägen och blinkar mot oss... Genast gör jag mig redo för ett nytt möte med den fulle mannen. Men när jag tittar närmre så ser jag att det är Carro! Genast berättar vi vad vi varit med om, Hampus frågar Carro om jag kan få åka med (vilket var längre än vad jag tänkt) vilket jag fick...

Jag har alltid undrat hur jag skulle reagera i en sådan situation och nu vet jag...

Äventyret fortsätter...