Träd...

Om du känner mig och har pratat med mig, så tror jag att jag har nämnt någonting om växter eller i alla fall träd. Om jag inte har gjort det så har du missat någonting, kanske en av de de största sakerna som har format om mitt sätt att tänka och se på omvärlden. Jag kan med gott samvete säga att jag älskar träd och var gång jag ska beskära ett träd så är jag alltid lite för försiktig. Men det är utifrån en djup respekt för den kraft som då är framför mig. Trädet är den största levande tinget på vår planet, det kan inte bli större. Jag tror att det största trädet i världen väger mer än tio blåvalar tillsammans, det ger ett annat perspektiv på världen. Det ända som den behöver är lugn och ro. Men även stormar kan fälla jättarna. Det finns en till synes liten en som är över tretusen år gammal. Den föll men slog rot igen och har växt på ett onaturligt sätt sen dess. Det var tusen år innan Jesus föddes. Trädet hämtar sin kraft från en källa som inte finns på denna planeten ens! Dess rötter djupare i jakten på allt som den kan behöva. Till och med berg spricker och vittrar bort efter dess vilja. Det är riktig kraft.

Den fulla göteborgaren som ville slåss...

Idag så hängde jag och Hampus på eftermiddagen. Vi spelade lite spel, men så blev Hampus hungrig så vi gick till Mcdonalds för att äta lite innan det var dags att dra sig hem...

Då vi kommer kommer in så är det bara en man som står vid kassan. Klockan är ring 21:25. Då vi står och beställer så kommer det in ett yngre par som pratar engelska med varandra. Jag reagerar på det då vi tidigare var på Godisland så hade det varit ett annat par som hade kommenterat den annorlunda papperskvaliten på godispåsarna på engelska. Då vi var klara med våra beställningar och var på väg till ett bord så kommer det in en grupp på elva personer, men det visade sig vara tre olika grupper... De som gick först var ett gäng tyskar. De andra lyckades jag inte lista ut var de kom ifrån. Men sist av dem som kom in var en göteborgare... Det är om honom detta handlar om. Han klargör tidigt att Göteborg är den bästa platsen i Sverige. På gängen och talet så förstår jag att han fått i sig lite för mycket... Han tränger sig förbi några som stod före honom och ska beställa. Då detta händer så har det första paret satt sig vid sitt bord och dom har fått en del av det som de skulle ha. Men mannen verkar bli arg, för han ser på kvittot att han inte fått rätt. Han går till kassan och med knagglig engelska förklara att han inte fått rätt. Hon i kassan gör då en ny beställning. Men göteborgaren ber om att få en stark öl. Men det finns inte på Mcdonalds. Han gör det klart och tydligt att i Göteborg där kan man köpa både stark öl och snus på deras Mcdonalds. Han svär så det osar över hur förskräckligt det är med alla stockholmare. Han fortsätter hålla en utläggning om att Eskilstuna är lika hemskt som Stockholm och att han hatar alla Stockholmare för att de är alla bögar. Då han för mannen klaga så tar mannens parti. Mannen beskriver en tragisk situation hur han väntat i en halv timme på sin hamburgare och nu så är det fel... Då jag kollar på klockan så är den 21:40... Göteborgaren börjar då skrika på personalen att detta aldrig skulle kunna hända i Göteborg att någon skulle få vänta i femtio minuter på att få sin hamburgare... (Jag kollar på min klocka, den är 21:42...) Tyskarna har satt sig en bit bort och äter i lugn och ro. Mannen som var där inne då vi kom är nu borta. Mannen med hamburgerproblem blir utfrågad av göteborgaren vart han kommer ifrån. Han berättar att han kommer från Finland på en norrländsk svenska... Göteborgaren fortsätter att hetsa upp Finnen och kräver åt hans vägnar att han ska få pengarna tillbaka.

Efter mycket om och men så får alla sin mat som de ska ha. Men han fortsätter att klaga på personalen dåliga kvalitet och att de inte har ett sortiment för en göteborgare.

Jag känner stämningen håller på att laddas upp. Göteborgaren har nu fått syn på Hampus och mig. Och förklarar ännu mer hur dåligt Eskilstuna är och hur alla som bor här är bögar för att de vill vara som Stockholmare... Då Hampus och jag nästan är klara så utbrister Finnen att hamburgaren är jätte äcklig och att den inte ens är klar... (Då har han redan ätit halva hamburgaren...) Göteborgaren plockar upp tråden direkt. Han säger åt honom att gå och kasta den i ansiktet på hon i kassan. Men då Finnen inte gör det så säger han att om han vill så kan han göra det... Finnen är irriterad men inte tillräckligt för att göra någonting. Nu vänder sig göteborgaren till Hampus och mig igen... Nu vill han kasta den på oss... men inte heller detta faller Finnen i smaken.

Nu är Hampus och jag klara. Då jag tar på mig min jacka så reagerar göteborgaren direkt. Han frågar om vi har något problem. Jag förklarar att jag vi har ätit klar och att vi ska gå. Han frågar om jag är feg. Jag svarar att det är jag inte. Då vill han genast slås, han slår sig på armbågen och förklarar hur ful och tjock jag är. Jag ser åt han håll när jag tagit upp brickan och säger säger ett nej. Men detta verkar göra honom ännu mer irriterad. Men nu har vi slängt vårt skräp och är på väg ut... Det sista jag hör innan dörren går igen är hur han vill slå ner någon ur personalen...

Jag är glad att han gav sig på mig, för det skulle krävas väldigt mycket för att få mig att slås... Men om jag skulle bli tvungen så skulle jag ha vunnit. Det vet jag. Han har tur att jag är så snäll som jag är...

Skrivandets kraft...

Jag har nu under några dagar jobbat väldigt mycket med min "bok" och det har varit väldigt produktivt. Men nu när jag har läst igenom den ett par gånger så minns jag alla de sakerna som jag varit med om under mitt liv. För "boken" är jag, men ändå inte. Den är och tror ändå inte jag. Den är byggd på alla mina förhoppningar och besvikelser. Allt av kärlek och glädje som fyller var sida är min, men även hatet och ondskan som finns där är min... Det gör mig ledsen att se det så svart på vitt. Jag är allt och alla i mina berättelse. Jag tror inte att man verkligen kan förstå min om man inte läst vad som hänt var och en i min berättelse.

Jag märkte för några dagar sen hur fatal förändringen blir för mig om jag får uttrycka mina känslor i ord. Jag hade skrivit en sammanfattning om detta år och hållit den positiv. När jag då träffade en av de personerna som jag skrivit mycket om så såg jag den personen i ett nytt ljus. Som när man glömt att ta på sig glasögonen och när man sätter på sig glasögonen så blir allt klart. Så kändes det. Men det vet inte personen om ännu, men det kommer senare...

Värdefull...

Jag har funderat på saker och tings värde. Det finns saker som jag värdesätter väldigt högt, men som i andras ögon inte är värt ett dugg. Men det är svårt att se vad en annan person värdesätter om man inte känner personen... Jag tror inte att jag har många saker som jag värdesätter, men de saker som jag värdesätter är värda så mycket mer. Jag tror att någon lyssnar på mig, är den största... Att någon tar av sin egen tid för att ägna den till att lyssna på mig. Men då är det kanske tiden som är det viktigaste... För man behöver inte prata hela tiden. Att någon bara finns där är nog ännu viktigare.

Det finns människor som jag värdesätter. Jag ska kanske säga, försöker att värdesätta. För det finns ingen gräns hur mycket de betyder för mig. Jag tror att ju mer tid man ägnar tillsammans, som man värdesätter, det är det som gör personen så värdefull.

Jag hoppas att jag bara får en chans att få visa hur mycket dom personerna betyder för mig...

Bara bilder...

Vänner...

Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att ha såna fantastiska vänner! Det betyder så otroligt mycket för mig att få komma som jag är och  bara vara. Jag kommer inte att börja nämna några för då kommer detta korta inlägg att bli ett otroligt långt sådant...  

Det enda jag kan säga här är tack! Men det bästa är att jag göra desto mera nästa gång vi ses! 

Äventyret fortsätter...

Jakten på frid och ett stort projekt...

Idag så har jag och Ida ännu en gång suttit med hennes projekt och nu är det inte mycket kvar. Så nu börjar jag se ett slut på det, men då kommer nya orosmoln upp... Men, men... Sen så har jag varit iväg och undersökt en dröm... Jag har som sagt många projekt på gång, men ett av de största projekten som jag håller på med är att skriva en bok... Så var det så att jag var på ett tryckeri för ett annat ärende, men då kunde jag inte låta bli att undersöka vad det skulle kosta...

Jag har under en lång tid sökt efter frid. Både i mig själv och i omständigheterna runt mig.

Men jag tror att om jag får det i mig så kommer omständigheterna inte se så besvärliga ut...

Äventyret fortsätter...

Äventyret i äventyret fortsätter...

I helgen så var jag med och spelade in en låt till Idas projektarbete och det var otroligt kul!

Det finns få saker som jag behövde mer än detta.

Det är inte mycket jag kan säga utom att säga tack och åter tack Ida

Äventyret Fortsätter...

Åtta års plåga och glädje är nu över...

Åtta års plåga har nu nått sitt slut! Men den plågan hade blivit en del av mig och utan den så känns allt så tomt... Samma tomhet som fyller en då ens livsuppgift är avklarad... Men glädjen är dock stor, det har inte bara varit plågor och pina. Innerlig glädje, lycka och mycket kärlek har blivit mig given. För sanning har jag sett på var sida. De har format om mig under alla dessa år och givit mig en ny syn på det som är omkring mig.

Sedan fick jag svaret jag inte ville få men som jag i mitt hjärta visste. Sorgen är inte bara över att detta delade äventyr är över utan att delar av mitt äventyr fått sig en törn. Jag får med en annans vishet svar på den outtalade frågan. Så nu vet jag hur jag bör handla, men det gör inte saken lätt...

Så vill jag avsluta med några ord från några av mina vänner.

 "Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. 

De får mig att skratta och gråta och hitta meningen i livet."

/Jeod

 "Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, 

för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."

/Oromis

Äventyret Fortsätter...

Jag och mitt val...

Jag älskar att ge dela med mig av mina erfarenheter och vem jag är. Inte för att upp höja mig själv utan för att hjälpa andra och hjälpa en annan att nå längre. Min erfarenhet är mycket mån dyrköpt och att få dela med sig av dem får mig att glömma bort det pris jag betalt. Men andras glädje är min glädje, min glädje är andras glädje. Jag har valt mitt sätt att se på världen på mitt eget sett. För om jag skulle följa mitt hjärta så skulle jag gå under av mig själv. Jag är otroligt dålig på att få igång mig själv. Jag behöver människor omkring mig som jag tycker om. Och det har jag haft under veckan och helgen och det betyder så mycket för mig, mer än vad andra tror. Jag har människor omkring mig som jag värdesätter extra mycket då de alltid får mig att le och fyllas av glädje.

Det sägs att man ska hålla sina vänner nära, men sina fiender ännu närmare... Men det vill inte jag... Jag vill ha mina vänner nära och ge ut av mig och fyllas av dem...

Äventyret fortsätter...

Albins fotostudio och Idas projektarbete...

Idag så har jag varit fotograf för Idas projektarbete. Det var ofantligt kul, med mycket skratt och glädje. Ännu en gång så har Albins fotostudio haft öppet... Jag valde en av bilderna som inte kommer att användas i projektet...

Äventyret fortsätter...

Två rockband, fyra dagar, i Oslo...

Har varit med om några dagar som jag sent kommer att glömma...

Jag kan redan nu berätta att jag inte kommer att kunna berätta allt jag varit med om då det är otroligt mycket och vissa saker inte går att förklara. Men här kommer väl utvalda delar av äventyret i och utanför Norge...

Jag är, som jag tidigare skrivit, med i ett rockband som heter Golden Resurrection som deras ljudtekniker. Jag får nu hänga med på deras spelningar och denna gång så var det i Oslo på Nordic fest...

Det började med torsdagen, då Stefan kom och hämtade mig. Redan där så började äventyret, för bilen var redan full... Vi insåg att det skulle bli väldigt trångt, med två band i två bilar (Reinxeed skulle också åka med oss.) men vi åkte i god tro och hämtade en takbox. Sen bar det av till Örebro. Där så var det fullt ös och det slutade med att Stefan och jag åkte och hyrde ett släp då det inte fanns en chans att allt skulle få plats...(Som vi konstaterat en timme innan...)

Resan till Oslo var relativt händelselös, då jag satt och pluggade på ljudteknik och hur jag skulle koppla allt. Men det gick ändå snabbt att ta sig dit med släpp bakom sig... Den ända oron var om vi skulle bli stoppade vid gränsen då vi var "smugglare"... Mer om det får se öga mot öga...

Schemat över alla band som spelade i helgen...

Men väl i Oslo så upptäckte vi att de håller på att bygga om allt! Från en plats på motorvägen såg jag sjutton byggkranar! GPS:n Hade lite problem att fatta att man inte kunde åka in på byggarbetsplatserna... Sen när vi tömt kärran så skulle vi bara hitta en parkeringsplats stor nog för en bil och ett släp i centrala Oslo... (Suck...) Men vi hittade en gata som låg öde. Men det vi inte visste var att det var gatorna som de prostituerade höll till...

Festivalen var på Sub.Scene som verkar vara Sub Churchs tillhåll. Men då jag kom in i konsertsalen så var ljud nivåerna riktigt bra! Det var kraftfullt och behagligt. Kaggen och basen fick byxbenen att fladdra, samtidigt som sången hördes tydligt. Den ljudteknikern var riktigt duktig! (Mer om det senare...) Jag tror att den kunde rymma 350 personer om man vill...

Schemat över helgen alla spelningar...

Reinxeed som spelade redan den kvällen gjorde det för fulla muggar. Tommy som är med i det bandet också gjorde en riktigt bra insats. Den dagen var fylld av sköna människor. Men de skönaste var utan tvekan några som skulle förgylla hela resan, de vi träffade var Vilde-Sofie Bradahl Heimlund och hennes mamma May-Renée Bradahl Heimlund. Aldrig har jag varit med om att mitt huvud har fått jobba så fort som när de pratade... Det var en stor utmaning men jag gillade det. Jag är faktisk riktigt stolt att jag kunde hänga med så mycket ändå!

Tommy provar en mössa...

Reinxeed spelar första kvällen...

Men då kvällen sprungit förbi och natten varat länge så var det dags att bege sig "hem"... Det visade sig att vi skulle få bo hos en som heter Markus i hans kollektiv. Markus var en riktigt skön kille, en musik fantast och med ett stort hjärta. Den natten blev väldigt sen då alla instrument skulle bort från back stage. Men den lägenheten som vi skulle få bo i var så otroligt snygg, eller jag ska kanske säga häftig... 

Vilde-Sofie Bradahl Heimlund...

Två rockbands rumpor...

Men nu till en den första morgonen...Jag vaknade vid tio tiden av att Markus hänger ut genom fönstret. (Jag kunde inte för mitt liv förstå varför...) Men eftersom jag är så trött så blundade jag och allt försvann... Men då jag vaknar nästa gång så är det Markus igen, men denna gången så är han klistrad mot rutan... (Ännu en gång så ligger jag där helt oförstående...) Men plötsligt så vänder han sig om och skyndar ut ur rummet. Denna gången så somnar jag inte om utan ligger där och tar det lugnt. Så hör jag Stefans röst ute i köket. (Det visade sig att Stefan hade varit ute och sprungit och då han kommit tillbaka så hade det varit låst som Markus hade sagt... Men då han ringt på flera gånger så hade det kommit en städerska som släppte in honom. Men då hade han ingen nyckel in i lägenheten.. Så han står och ringer på igen... Det visade sig att det var här jag vaknade första gången... Markus som vaknar av ljudet hänger sig ut genom fönstret för att se vem det var, men han ser ingen... För Stefan står inne i trapphuset redan då. Stefan ringen på igen. Det är här jag vaknar andra gången...

Frukosten som tidsmässigt mer bör kallad lunch var en fantastisk syn. De andra grabbarna kom över för "frukosten" och samtalen fortsatte från dagen innan... Då alla i stort sett var klara så kom Markus nästan ofriviligt på att han glömt att ställa fram ett pålägg från himmelriket... Efter det så fanns det inte mycket att göra, jag kände att nervositeten började komma smygande, så jag satte mig och läste på mer om ljudteknik... Men dagen flöt på snabbt...

Då vår tid för linecheck började så vart det fullt ös. Jag började med att ställa upp de trådbundna hörlurssystemen som vi hade med oss. Men det fick jag inte mycket tid till. Men då jag var tvungen att känna scenen så hade jag gjort min vilja fram... Men väl nere vid mixerbordet så fick jag först en black out... Men jag klarade mig igenom den och tillslut så började jag förhört ljudteknikern på allt jag behövde veta. (Han var väldigt förstående och pedagogisk, men norskan gjorde det lite svårare...) Jag fick fort som bara den slänga upp det jag visste att de ville ha på det olika ställena. Efter några kommentarer från mina bandmedlemmarna och fixat därefter så var tiden slut för line check, så då var det bara att sätta igång!

Det var den bästa hamburgaren jag ätit,
men det kostade därefter...

Jag tyckte att jag gjorde riktigt bra ifrån mig, för att ha varit första gången på ett helt nytt mixerbord som jag fick två minuter att förstå... Det var några större missar som jag hade i början men det löste jag snabbt. Jag tyckte att det lät riktigt bra!

Efter en lång kväll så kom vi tillbaka till lägenheten, då var klockan nära halv tre...

Så kom lördagen med ett lugn, men det skulle snabbt förändra sig då jag gick ner på stan med två vilda rockband... Det var en del att ta hand om... Vi hade det otroligt trevlig...

Sen så bar det av till Subscene för våran sista dag där. Det var som vanlig många olika typer av band som spelade några mer i min smak och några inte. Christian har fick då bra kontakt med ett finskt band som heter HB och ett band från USA som heter Whitecross och där verkar det som att ännu ett äventyr kan utvecklas... Men att vara på Subscene betydde också att man träffa de May-Renée och Vilde-Sofie, men denna dag så spelade vi in en film som nästan är hemligstämplad...

Tommy rider fram längs Kirkegatan

Söndagen var hemfärdsdagen och den flög förbi med en förfärlig hastighet... Men det blev några sorgsna farväl då vi gick våra egna vägar. Men några ser jag redan nästa helg då vi har en spelning i Stockholm...

Jag är så tacksam för allt det jag fått vara med om under dessa dagar. Det går inte att beskriva allt med ord, men jag gör så gott jag kan... 

Men om jag ska på något sätt ska kunna sammanfatta allt det jag varit med om så är det musik, fantastiska människor, känsla av vanmakt och vackra människor...

Äventyret forsätter...

Men varför?...

Jag skrev i förra inlägget om en den fasta berggrund. Men igår fick jag en påminnelse om varför man ska ha en fast grund... Det jag har kommit fram till är, att den inte är till vara för mig. Den är även för dem som är omkring mig, då deras fundament brister. Men har jag då plats för ännu en person på min grund? Men att släppa in någon till det närmaste av en själv kan inte vara bekvämt? De kan se alla fel, alla dåliga beslut, allt det som ligger skräpar i ens liv. Men är det inte där man verkligen lär känna någon? Det är i den ärligheten som man verkligen får reda på vem man är... Men jag vill aldrig att det ska ta slut på plats, men om jag inte gör någonting åt det så är det inte en fråga om det kommer ta slut utan när. Det är i de stormiga delarna av ens liv som vänskapen visar vad den är gjord av, då den antingen bär eller brister. Men de banden som bär, växer sig starkare av allt de varit med om... Om jag inte kan bortse från mig själv för en vän, hur kan jag då begära att andra ska göra det för mig? Jag älskar människor genom mycket. Det krävs mycket för att få mig att ändra mig. Men det finns människor som har gått över gränsen... Så vill jag sluta med en fråga mer till mig själv, men som andra kan behöva fråga sig själv. Hur många har jag plats för?

En fast grund...

Jag såg på en otroligt vacker film idag. Den hette Sweet nothing in my ear. Jag blev berörd på många olika sätt. Jag funderar själv på vad jag menar med vacker, men det jag tror att jag menar är en ärlighet och ett djup. Det är alldeles för mycket i världen som saknar djup och en känsla av ärlighet. Allt ska vara så ytligt och man ska alltid må bra. En sådan kultur är uppbyggd av lögner och det ända som kan byggas på det är mer lögner. För om en sanning kommer med så kan det knäcka grunden.

Jag bygger mitt liv på berggrunden. Där sanning och ärlighet är allt.

Telefon, förväntan och äventyr...

Varför ringer det alltid när man är upptagen?! Jag kan börja med att berätta att det är inte ofta som min telefon ringer, men när den väl börjar ringa så gör den det mycket... Och det är oftast då jag sitter och äter eller ska precis äta. Ett annat vanligt tillfälle är när man ska in i duschen eller är i duschen...

Jag blir alltid lite förväntansfull då det ringar jag har alltid några favoriter, för när dom ringer så är det oftast mer än ett socialt samtal. Det är äventyr på gång. Men då man ser att det inte där någon av dem så blir man för en sekund lite besviken. Men det går snabbt över för det finns fler människor med äventyr i tankarna än de jag tänker på. Jag vet att jag väldigt ofta säger att "det roligaste jag vet" till ett gäng olika saker (som för en del inte har en koppling, men för mig har dem det) men detta har jag sagt förut. Det bästa jag vet är att få följa med och ha ett äventyr tillsammans med någon. För jag tror och tycker att äventyr inte är ett äventyr försen det har delats med andra. Ett ensamt äventyr skulle jag nog mer kalla en skräck upplevelse, men ett delat äventyr är ett just ett äventyr. Det handlar inte bara om de fysiska upplevelserna utan också om det inre. Ett äventyr är att komma närmre en vän (vilket är mycket lättare i en pressad eller i annat ovanlig situation. Det är även där som man ser hur lång en vänskap sträcker sig.

Som vanligt så har jag en tanke när jag börjar skriva, men som fylls på av andra tankar och landar någon helt annan satans (vilket i sig själv är ett äventyr...) Det är nog därför jag började med denna "blogg"... För då jag skriver om det som händer här och nu så blir det till någonting mer än vad det var innan. Då kan dåliga dagar bli till en bra dag. Dagar märkta med sorg och hopplöshet få ett syfte, en plats som jag behöver besöka på min väg genom livet... Jag blir glad då en person kan stanna upp i sitt annars hektiska liv och finna någonting i mitt liv att le åt.

Nu väntar jag på att dagens äventyr ska sätta fart...

Livets äventyr fortsätter...