En berättelse på ett annat sätt...

Om jag säger anime, vad är det första som du tänker på? Kanske kommer Pokemon, Digemon eller någon annan tecknad serie upp i huvudet, det gjorde det för mig. De var aldrig riktigt tecknade och högst orealistiska. Men det är faktiskt som att säga att alla komedier är på ett visst sätt, eller att säga att alla drama filmer handlar bara om en sak.

Jag är faktiskt riktigt trött på alla filmer och serier som bara fokuserar på på sex. Men jag har hittat ett litet hörn av världen som vill berätta riktiga berättelser om människors kamp i vardagen. Där kärlek är vad kärlek är för mig. Jag såg nyss på en kort serie som verkligt rörde vid mitt hjärta. En kort inblick hur det faktiskt är eller kan vara i livet. Jag tror att de sakerna som jag ser och berör mig, formar mig till en bättre person, än vad jag var innan. Jag har så otroligt många filmer och serier som jag skulle vilja ge dig, men om jag ger dig alla så kommer jag inte att få prata så mycket om dem. Men om jag ger dig en kort serie här och om du gillar dem så är det bara att prata med mig. Detta är bara toppen av ett mycket stort isberg.

Detta är en kort serie på elva avsnitt som är tjugo minuter. Jag erkänner att jag fällt mer än en tår till den här berättelsen faktiskt, men den la sig verkligen på mitt hjärta. Jag har en länk här: Usagi Drop där du kan streama den. Den är på japanska men har engelsk text. 

Om inte den andra länken fungerar
så kan du gå in här:
http://www.animeget.com/usagi-drop-anime

Låt oss få upptäcka ett nytt äventyr tillsammans...

Ett äventyr utan dess like...

Eftersom det var så länge sen jag skrev någonting här så kanske jag ska berätta lite om någonting som både ligger bakom, men också framför. Jag åkte ensam ner till Ukraina i somras på ett barnläger. Det jag kan säga om den upplevelsen, var att det var just det, en upplevelse. Jag har aldrig känt mig så uppskattad som jag gjorde då jag var där. De barnen om jag åkte med kom går till ett daghemcenter för utsatta barn. De kommer från en vardag som jag aldrig kommer att kunna förstå. Det var allt jag visst om barnen, men under tiden som jag var där så fick jag reda på mer och mer om vad som verkligen var deras vardag. Det jag fick höra fick mig bara att älska barnen mer och mer. Trotts det som var deras vardag, så kunde njuta, hoppa, skutta, skratta och plaska. Men för att beskriva hur det var så fåt jag nog ge det ett nytt stycke...

Barnen som jag mötte kunde ingen engelska, med några få undantag. Av de trettio barnen som vi hade med oss så var det två som kunde prata engelska samt en som kunde förstå engelska. Av de ledare som åkte var det två om kunde engelska, (men barnen kunde bättre engelska). De skapade en intressant utmaning. Jag hade blivit förvarnad att språket skulle bli svårt, men inte trodde jag att det skulle vara så. Men jag kom faktiskt att tycka om den utmaningen, på tåget så fick jag lära mig lite ukrainska, men mer skulle det bli under tidens gång. Det var alltid någon som ville säga mig någonting, men som inte kunde berätta det för mig, eftersom jag inte förstod. Då jag kom hem så fick jag höra från Willy att flera av barnen har börjat satsa på engelskan och att de på daghemet hjälper dem med engelskan.

Men denna sommar så har jag fått förmånen att åter få åka ner till Ukraina. Det som jag ser fram emot mest är att få kunna prata med fler av barnen och få göra ännu fler tokiga saker i ett annat land. Men en annan rolig sak är att jag denna gång nog inte kommer att åka ensam. Min syster och hennes man kommer, (om det går för jobb och plugg) att följa med. Kanske att Natalie kommer också att följa med, det skulle vara otroligt roligt! Det är med stor förväntan som jag inväntar augusti.

 

Nystart på flera sätt...

Det var väldigt länge sedan jag senast var här. Jag har haft många försök till att skriva någonting, men innan det har varit klart så har frågan, varför gör jag detta, kommit. Då har det jag skrivit fallit ur händerna, för jag kunde inte hitta svaret på frågan...

Men nu skriver jag ändå här, men fortfarande så har jag inte funnit ett svar på den frågan. Men just nu bryr jag mig inte om det, det är svårt, men jag bara gör detta. Jag vill nu berätta om en rolig sak.

För ett par år sen (kanske tre eller fyra) så sa två personer inom en relativt kort tid att jag skulle passa som en kontaktperson. Jag uppskattade det, men tog det inte riktigt till mig. Men nu kom jag på det och nu är det gjort, intresseanmälan skickad och nu är det bara att vänta.

Förut när jag skrev ett inlägg (alltså för ett år sedan) så började jag skriva med en tanke, men alltid så kom någon värdering i vägen och inlägget tog en helt annan vändning. Jag tror att det varit det som jag saknat under denna tiden. Nu ska detta inlägg gå mot sitt slut, annars kommer jag bara att svamla bort det. Men med detta vill jag bara säga:

Liv och död...

Idag gjorde det jag ska göra hela sommaren på jobbet, (men på ett sätt så hoppas jag att jag inte kommer att vara med om det igen. Men jag satt och klippte gräs, vilket är mitt jobb om du inte redan visste det. Då jag klippte så kom jag till ett parti där gräset var högre och tätare än vad det var på resten av fältet. (Där jag klippte så var det mer ett fält med gräs än en gräsmatta...) Eftersom det var så högt och tjockt så var jag tvungen att köra långsamt, men också för att se upp för stenar, (de som plogade i vintras gjorde inte ett så gott arbete, men mer om det en annan gång.)

När jag då körde sakta genom gräset så såg jag hur någonting hoppade iväg framför klippdäcket. Jag blev livrädd för en sekund för jag kunde inte förstå vad det var för någonting. Men efter någon millisekund så förstod jag vad det var jag sett. Skälet till att det var svårt att komma på vad det var var för att det inte var en sak utan två. Det var två små harungar som gömde sig i det höga gräset. Men gräsklipparen hade skrämt dom och de for iväg åt olika håll och gömde sig i gräset igen och försvann.

Jag fortsatte klippa, men under varvet bort så försökte jag komma på vad jag skulle göra. De kunde inte vara kvar i det höga gräset, (för det var det jag skulle klippa...) men när jag kom tillbaka till den plats som de innan hade hoppat upp så kunde jag inte se den, inte någonstans. Jag hoppades att de hade hittat en annan plats att gömda sig på... Så jag fortsatte att klippa, men försiktigt. Och tur var det för några meter efter det så hoppade de upp ur gräset igen. Men denna gången stannade jag maskinen och hoppade av. Med armarna utsträckta i den riktningen jag trodde att de var, stod jag där och undrade vad jag skulle göra. Då såg jag att där Kalle klippt tidigare fans en stenhög med högre gräs runt om. Där kunde de gömma sig till föräldrarna kom tillbaka.

Men det jag inte visste om var att jag var iakttagen.

Efter lite letande så hittade jag den första, den kunde jag valla till stenhögen. Den hoppade åt höger och vänster med öronen högt uppe.

När det var gjort så började sökandet efter den andra. Tillslut hittade jag den. Men den rörde sig inte ur fläcken, men jag såg att den andades. Jag kom ihåg att man inte ska röra ungar, men det fanns ingen utväg.

Utan något besvär kunde jag plocka upp den och flytta den till samma plats som den andra ungen var.

Då den låg i min hand så kände jag hur den andades och hur hjärtat slog snabbt. Jag hade ett litet liv i mina händer. Efter det så kände jag min stolt att jag lyckats med det jag gjort, så jag gick tillbaka till min maskin och fortsatte klippa, men innan jag åkte ner på andra sidan kullen så tittade jag tillbaka på sten högen en gång till. Jag kunde inte se dem någonstans, det ville jag inte heller. Jag hoppades att de skulle skulle vänta där. Jag fortsatte klippa varvet runt, men då jag kom upp på krönet så kände jag att någonting var fel. Vid stenarna så var det en väldig aktivitet. Stora kråkor verkade slås. Jag kände hur mitt hjärta sjönk i bröstet. Genast stängde jag av aggregatet, höjde upp bordet och susade ner för baken till stenarna. Men innan jag hann fram så slutade kråkorna att slås och plockade upp en varsin unge i näbben och flög iväg, inte långt. Bara tillräckligt långt bort så de skulle kunna äta ifred.

Efter det så var det ingen bra dag... Men som en grym påminnelse, så följde den ena kråkan efter mig resten av dagen som om den hoppades att jag skulle hitta någonting mer åt honom...

Idag blir det inget, "äventyret fortsätter", idag blir det,

Äventyret tar också slut...

Fler lösningar än problem...

Ett par dagar har nu gått och flera problem har hopat sig runt mitt äventyr.

Jag fick reda på för några dagar sen att jag fått jobb, men i och med det så kom problemet, skulle jag kunna få ledigt. Men saker och ting kommer inte ensamma, strax efter det så fick jag svar att jag skulle bli ensam, men det hade jag redan befarat. Men då återstod bara det största problemet, skulle jag ens kunna göra det?

Men idag så tog jag tag i det problemet som jag kan göra någonting år och frågade om det fanns en möjlighet. Jag ville egentligen inte göra det, för jag vill verkligen visa att jag vill ha jobbet. Men jag skulle inte kunna få ro om jag inte hade frågat. Det värsta som skulle kunna hända var att jag fick ett nej. Men när jag väl pratade med Arne så sa han att det inte skulle vara en omöjlighet. Så det största problemet är nu troligtvis löst. Nu ska jag försöka hitta någon som vill dela mitt äventyr. Men jag tror att det kommer att lösa sig på något sätt...

Ett erbjudande som ej går att neka...

Ett erbjudande som inte går att tacka nej till... Visst går det, men för mig finns det inget val. Om jag skulle tacka nej så skulle jag ångra mig under mycket, mycket lång tid... 

Jag har blivit erbjuden en förmån i en skala om jag aldrig skulle hända mig (eller på det sättet...). Ett äventyr som är, för mig utan dess like. Jag har nu någon vecka mer att fundera, men för mig så är det redan klart. Det enda jag nu kan hoppas på är att jag inte blir ensam i detta äventyr. Jag vill egentligen inte göra det ensam, men samtidigt är inte det ett hinder. Det mesta som jag har gjort i mitt liv, har jag gjort ensam. Men detta är för mig en helt ny nivå, spänning, förundran, skräck och glädje. Allt på en och samma gång, men över allt finns ett lugn, att det kommer gå bra. Så nu är det bara att hoppas att allt fungerar.

Jag kommer inte att berätta vad det är nu, men du kommer att få reda på det i god tid.

En liten pratstund med konsekvenser...

Som vanligt kom jag lite tidigt. Men väntan är som vanligt, men jag hade mitt block med mig så jag skrev ner några saker som jag hade kommit och tänka på då jag gått hemifrån.

Jag tänkte på det som hänt de senaste dagarna, för några dagar sen så hade arbetsförmedlingen ringt mig.

Han som ringde sa att de hade ett företag som ville prata med mig. Det gjorde mig glad, så jag sa att jag gärna skulle komma. Det gjorde mig inte nervös, som det annars skulle ha gjort. För jag hade ett annat möte innan dess som gjorde mig mer nervös... Men det ska jag berätta om lite senare.

(Inte i denna berättelse, men det kommer... )

 Men så blev jag insläppt. Då jag såg Arne, han som jag skulle träffa, så blev jag glad. Han var en lite äldre man med lite smutsiga arbetskläder och ett ärligt leende. Det är en som jobbar på fältet, vi satt och pratade om vad det var för jobb. Men sen sa han att när han såg att jag hade gått på Ökna så visste han att jag kan min sak. Vi pratade lite av varje. Sen var det slut, men jag tror inte att det slutar där... Vi kommer nog att ses igen.

Äventyret fortsätter...

Vad som gör en bra dag... bra...

Jag har en person då jag åker runt på jobbet som alltid blir jätte glad när jag kommer. Jag märker en stor skillnad på hur dagen blir om hon jobbar eller inte, om jag fått ett ärligt leende och några glada ord. För mig betyder det mer än vad jag trodde...

Livet och äventyret fortsätter...

Nya insikter och lärdomar...

Jag har ett inlägg som strax kommer att komma ut som är början på en längre serie av inlägg. De kommer att kallas "Vad som gör en bra dag... Bra...". Det är min nyfikenhet över vad det är som är viktigt som får mig att försöka definiera vad det är som är det viktigaste...

Äventyret fortsätter...

En mycket bra dag...

Dagen började med att jag vaknade innan klockan ringde, vilket är det skönaste jag vet. Sen så bar det av till kyrkan för att ta hand om ljudet. Det var ett riktigt bra möte, men det drog ut på tiden...

Men efter det så kom det bästa. Jag, Axel och Alice (mina småsyskon) skulle och kolla på ångmaskiner, vilket jag tycker är ofantligt intressant. Men vi fick skynda oss eftersom mötet slutade senare. Efter uppvisningen så sa de att om man är intresserad så får man vara med och jobba med maskinerna. Genast kände jag att denna chans får jag inte missa, så efter några minuter så hade jag lämnat alla uppgifter jag behövde och nu är det bara väntan till i sommar då det sätter igång igen...

Äventyret fortsätter...

En helg med vänner och nya lärdomar...

Ett sportlovsläger men Alive teens har kommit till sitt slut. Det känns som att jag efter varje läger säger samma sak, men för mig så är det inte samma sak, utan helt nytt.

Jag fick lära mig några nya saker den här helgen, både om mig själv och andra, samt andra upptäckter som jag aldrig trodde skulle göra...

Jag är så tacksam för allt roligt jag har fått uppleva denna helg. Men mest av allt är jag omåttligt stolt över alla mina sköna ungdomar. De får mig alltid att vilja nå längre, än vad jag trodde att jag kunde. Och samtidigt får jag se dem växa upp framför mina ögon.

Under lägret så fick jag tillfälle att prata om min historia med Jesus. För mig blev det ett nytt perspektiv, ett par nya glasögon att se igenom.

Jag är inte den som vill ta plats, men jag trodde att jag hade någonting att berätta om. Och det har jag. Jag har mina fel och mina brister att tala om, för det är ur dem som jag har få resa mig upp ur och pekat på det som är det viktigaste, min tro på Jesus.

En tom flik och ett mörkt rum...

Med världen vid ens fingertoppar så falnar fantasin. Jag sitter vid datorn med en tom flik framför mig, men ingenting kommer fram. Inget nytt som jag vill ha reda på, ingenting gammalt att se. Allt är tomt…

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en tomhet i en. Vi sitter här och har all världens fakta och sanningar, men ändå är det någonting som fattas… Vi blir isolerade av allt vi lär oss, inte är vi lyckligt ovetande längre. Den som inte äger allt är inte värd mer än en själv. Eller är det att vi vill att alla andra ska känna samma sak som mig själv…

Jag önskar jag ägde mindre, för då hade jag en begränsning. Någonting att sträva mot, någonting att söka. Nu behöver jag inte tillverka någonting själv för att det är så billigt, eller så har jag det redan.

Jag vill ha någonting fast under mina fötter, en väg att luta sig emot och då veta att detta var stop åt detta håll och få fokusera åt det andra hållet.

För mig är det mitt äventyr som jag delar med en som vet vägen, det gäller bara att jag lyssnar, så kommer jag komma hem.

Äventyret fortsätter…

Veckans lärdom...

Veckans lärdom.

Är att jag inte är bra på att tälja... Under många år så har jag haft föreställningen att jag är bra på att tälja. När jag nu tänker efter så grundar den sig i att för sju år sen så var jag bra... Men när jag då hittade ett alster så inser jag att det var en grov vanföreställning. Men under alla dom här sju år sedan så har jag samlat på mig träbitar som jag har tyckt om.

Den här veckan så bestämde jag mig för att nu skulle det ske!

Resultatet har inte förändrats på dessa sju år...

Jag är fortfarande bra på att arbeta med trä, men inte att tälja. Men nu vet jag en till sak om mig, det är det viktigaste...

Alltid tacksam, aldrig nöjd...

Är jag där jag drömde att jag skulle vara när jag var yngre?

Svaret är nej och det är jag glad för. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig allt jag har fått åstadkommit under alla dessa år i Eskilstuna. Men är jag nöjd? Där är svaret ett mer sorgsätt nej. Jag vet att jag skulle kunnat göra så mycket mer, om jag hade gjort mindre. Det jag menar är att om jag inte skulle gjort allt sånt där som jag bara sa ja till som jag sedan inte kunnat bryta mitt ord.

Nu så finns inte glöden där, min passion har slocknat, som när askan kväver elden. Kvävd av mina egna värk. Det är så sorgligt, för jag känner att en del av mig nog inte kommer att komma tillbaka. Det som jag hoppas är att jag fortfarande kan följa min kallelse att få passa in trots mina fel och brister...

Öronbedövande tystnad...

Jag har varit på läger i tre dagar. Jag älskar verkligen att få utmana mig själv med mina ungdomar. Även om jag inte är deras ungdomspastor så har jag ägnat många, många fredagar med dem och de är mina vänner.

Men lägren är bäst. Det blir så intimt, jag kan inte hitta ett bättre ord, man får lära känna varandra på ett nytt sätt.

Men som alla andra saker i livet så tar det slut. Nu sitter jag hemma och undrar varför allt känns så fel.

Det känns som om det är någonting som fattas...

Men då jag sluter mina ögon så hittar jag svaret. Det är tystnaden. Ingen som skrattar på en annan våning, ljudet av pingis finns inte där heller. Det är ingen som ropar mitt namn. Men det är inte mitt namn som betyder någonting, det är att få vara behövd. Få finnas till hands.

Där jag behövs kan jag känna mig hemma.

Men livet springer vidare. Jag har nu fått lämna min osa, där min energi har fått omvandlas till någonting mycket mer värdefullt, tro, hopp och kärlek.

Det finns två saker jag önskar. Det är att de ska komma så mycket längre än mig och att de någon gång ska förstå hur mycket de betyder för mig. Det är mina önskningar.

Jag hoppas att det jag fått kommer att räcka länge, det är allt jag önskar.

Äventyret fortsätter...