Från fälten hördes en vacker sång. Då jag kom närmare
växte sången och tycktes väva in mig i dess toner. Fälten var fyllda med
kvinnor som sjöng samtidigt som de bärgade höet. Sången skulle aldrig kunna
beskrivas, men den gick djupare än någonting jag någonsin tidigare hört. Jag
satte mig i skuggan av ett träd och lyssnade. Efter ett tag, det var omöjligt
att avgöra hur lång tid som gått, tystnade alla på en och samma gång. Tystnade
var öronbedövande och på något konstigt sätt kändes det som om någonting
fattades. Men i tystnade så hördes någonting som förändrade atmosfären. Bakom mig
bars djupa röster av vinden och träffade hårt där den landade. Plötsligt smakade
luften sött och milt, det var ingen lukt utan mer en känsla. Kvinnorna började
sjunga igen, men detta var inte som de sjungit tidigare. Nu var deras röster
fyllda av någonting, en saknad, en djup längtan som snart skulle ta slut. Det
var nära att mina ögon tårades. Detta hade jag aldrig tidigare upplevt. Sången
var snabb och lät mer som fågel sång i mina öron. Men den djupa, långsamma rösterna
växte mer och mer i styrka. För en sekund så var jag helt säker på att marken
vibrerade i takt med rösterna, men det slog jag ifrån mig som strunt prat. Då jag
vände mig om såg jag huvuden dyka upp ur horisonten, män som skyndade med raska
steg mot fältet som kvinnorna jobbade på. De blev bara fler och fler, de drev
på hästar och åsnor och framför den drev de ett femtiotal får och getter. Kvinnornas
sång ökade i intensitet och deras händer jobbade snabbare och snabbare. Sången
som kändes som två, men som var ett fick det att vibrera i mitt inre. Nu var
männen inte långt ifrån mig, men ingen såg ens åt mig. Alla var fokuserade på
att komma fram. Till och med djuren följde dem med lätthet. Då männen nådde
fältet så var kvinnornas takt rasande, men med en lugn hand på deras axel så
släppte spänningen i atmosfären, jag hade inte ens märkt att jag hållit andan,
men nu kunde jag andas fritt igen. Tillsammans så bärgade de höet och gjorde
klart allt arbete. Då de la undan redskapen så tystnade alla och de omfamnade
varandra som om de inte setts på flera veckor.
Tystnaden kändes som en kniv i hjärtat och jag ville
skrika ut och böna dem att sjunga mer. Men nu var de på väg hem igen gåendes
hand i hand. Jag skulle aldrig kunna beskriva det bättre än vad jag gjort här
och nu. Men ändå är det ingenting emot det jag kände då jag satt där i skuggan
och lyssnade.
Detta är någonting jag aldrig kommer att glömma och vara
någonting som jag bevarat i mitt hjärta intill den sista dagen.
Jag må inte vara en talare, men en skrivare är jag desto mer.
Jag har försökt berätta om en känsla genom någon annans ögon.
Jag kan inte göra mer nu, nu är det upp till dig att
finna det som finns framför dig...
Äventyret fortsätter...
