En tom flik och ett mörkt rum...

Med världen vid ens fingertoppar så falnar fantasin. Jag sitter vid datorn med en tom flik framför mig, men ingenting kommer fram. Inget nytt som jag vill ha reda på, ingenting gammalt att se. Allt är tomt…

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en tomhet i en. Vi sitter här och har all världens fakta och sanningar, men ändå är det någonting som fattas… Vi blir isolerade av allt vi lär oss, inte är vi lyckligt ovetande längre. Den som inte äger allt är inte värd mer än en själv. Eller är det att vi vill att alla andra ska känna samma sak som mig själv…

Jag önskar jag ägde mindre, för då hade jag en begränsning. Någonting att sträva mot, någonting att söka. Nu behöver jag inte tillverka någonting själv för att det är så billigt, eller så har jag det redan.

Jag vill ha någonting fast under mina fötter, en väg att luta sig emot och då veta att detta var stop åt detta håll och få fokusera åt det andra hållet.

För mig är det mitt äventyr som jag delar med en som vet vägen, det gäller bara att jag lyssnar, så kommer jag komma hem.

Äventyret fortsätter…

Veckans lärdom...

Veckans lärdom.

Är att jag inte är bra på att tälja... Under många år så har jag haft föreställningen att jag är bra på att tälja. När jag nu tänker efter så grundar den sig i att för sju år sen så var jag bra... Men när jag då hittade ett alster så inser jag att det var en grov vanföreställning. Men under alla dom här sju år sedan så har jag samlat på mig träbitar som jag har tyckt om.

Den här veckan så bestämde jag mig för att nu skulle det ske!

Resultatet har inte förändrats på dessa sju år...

Jag är fortfarande bra på att arbeta med trä, men inte att tälja. Men nu vet jag en till sak om mig, det är det viktigaste...

Alltid tacksam, aldrig nöjd...

Är jag där jag drömde att jag skulle vara när jag var yngre?

Svaret är nej och det är jag glad för. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig allt jag har fått åstadkommit under alla dessa år i Eskilstuna. Men är jag nöjd? Där är svaret ett mer sorgsätt nej. Jag vet att jag skulle kunnat göra så mycket mer, om jag hade gjort mindre. Det jag menar är att om jag inte skulle gjort allt sånt där som jag bara sa ja till som jag sedan inte kunnat bryta mitt ord.

Nu så finns inte glöden där, min passion har slocknat, som när askan kväver elden. Kvävd av mina egna värk. Det är så sorgligt, för jag känner att en del av mig nog inte kommer att komma tillbaka. Det som jag hoppas är att jag fortfarande kan följa min kallelse att få passa in trots mina fel och brister...

Öronbedövande tystnad...

Jag har varit på läger i tre dagar. Jag älskar verkligen att få utmana mig själv med mina ungdomar. Även om jag inte är deras ungdomspastor så har jag ägnat många, många fredagar med dem och de är mina vänner.

Men lägren är bäst. Det blir så intimt, jag kan inte hitta ett bättre ord, man får lära känna varandra på ett nytt sätt.

Men som alla andra saker i livet så tar det slut. Nu sitter jag hemma och undrar varför allt känns så fel.

Det känns som om det är någonting som fattas...

Men då jag sluter mina ögon så hittar jag svaret. Det är tystnaden. Ingen som skrattar på en annan våning, ljudet av pingis finns inte där heller. Det är ingen som ropar mitt namn. Men det är inte mitt namn som betyder någonting, det är att få vara behövd. Få finnas till hands.

Där jag behövs kan jag känna mig hemma.

Men livet springer vidare. Jag har nu fått lämna min osa, där min energi har fått omvandlas till någonting mycket mer värdefullt, tro, hopp och kärlek.

Det finns två saker jag önskar. Det är att de ska komma så mycket längre än mig och att de någon gång ska förstå hur mycket de betyder för mig. Det är mina önskningar.

Jag hoppas att det jag fått kommer att räcka länge, det är allt jag önskar.

Äventyret fortsätter...

Ett brev på min tröskel...

Då jag kom hem idag så låg det ett brev, bland räkningarna, som jag sent kommer att glömma. Ett handskrivet brev som jag sent kommer att glömma. Jag kan ärligt säga att jag fick tårar i ögonen, flera gånger. Det gjorde min första arbetslösa dag mycket bättre.

Jag älskar när någon lägger ner tid och energi för en. Det är en enorm skillnad på ett handskrivet brev och ett mail. För det var inte att bara trycka in control+C utan varje bokstav är sin egen och det är för mig. Det gör det, äkta, ärligt.

Så min dag börjar med ett ödmjukt och tacksamt hjärta med ett glatt sinne.

Äventyret fortsätter...

Väntan... *suck...

Det där med väntan är inte min grej... Jag har alltid varit rastlös. Jag vet inte i hur många år jag plågat min familj med ordet: När... Men jag har blivit bättre med åren, det har jag. Min taktik är mer att försöka glömma det... och om jag minns det i slutet så var det viktigt... Det är inte en ultimat taktik, men den bästa jag har.

Jag tror att min rastlöshet är min största tillgång, den gör att jag gärna lär mig nya saker så att jag har någonting att göra...

Men nu är det där med väntan igen. Jag börjar med att säga att jag har under en lång tid funderat på detta... (vilket jag faktiskt har..) I fredags så beställde jag ett "musikredskap". Det stod att leveranstiden var mellan 1-5 dagar... Jag är nu inne på 6 arbetsdagen(!!!!!!!!!)

Jag tror inte att du kan förstå min frustration... Men så fick jag ett mail idag! Så tänkte jag: Yes!!!! Den kommer att komma idag!...

Men då jag kollade upp det så var det en bekräftelse på att budet är sänt... idag... *suck... Så på måndag kommer det! Efter en oändlig tid så är den på väg!

Det där med väntan är inte mig grej... Det är nog därför jag inte kommer sent någonstans heller...

Äventyret fortsätter... (på måndag... *suck...)

En saknad vän...

Jag är ingen talare. Om jag är någonting så är jag en skrivare. Men nu är även skrivandet svårt.

En vän till mig gick nyligen bort... men det är egentligen inte bort, han gick hem. Igår så var jag på hans begravning och minnes stund. Det kändes väldigt tungt. Han är den första vännen som gått vidare för mig... Men alla som hade träffat honom talade om samma sak, även det delade jag med dem.

Han talade alltid liv, jag har aldrig hört honom tala illa om någon. Det fanns alltid ett leende på hans läppar, det är det jag ser framför mig. Han kommer alltid att vara en förebild för mig i så mycket.

Det enda jag vill säga är, tack. Tack för att du hjälpt mig förstå vikten av kärleken till Gud och mina närmaste, tack.

Jag är så otroligt stolt över att kalla honom min vän.

Men enda jag önskar är att han också såg mig, som sin vän...

Så blev en dålig dag bra...

Idag så hade jag ett sånt där ögonblick som man blir så glad utav. Det kanske inte låter som någonting, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag hade efter en mycket jobbig dag på jobbet ställt min cykel på torget. Då jag håll på att låsa cykeln såg jag en vän till mig som gick på andra sidan mot Gallerian. Hon såg mig inte, men det gjorde ingenting. Men bara att få se henne fick mig att le. För även om jag har det jobbigt på jobbet så finns det personer som henne, som får min vardag att betyda något extra.

Jag har flera personer som kan få mig att le, bara av att se dem. Men man kan aldrig få nog av dem.

Äventyret fortsätter...

En trevlig kväll...

Inte visste jag att min sy maskin skulle kunna ge mig nya vänner men det är tur att det inte alltid går som jag trodde, för då skulle mitt liv vara mycket tråkigare... Men igår var jag iväg och hjälpte henne sy hennes gardiner. Vi hann klart med alla kanter förutom neder kanten då vi ska ha en annan tråd jag inte har. Men det roligaste är att vi är så otroligt lika på så många sätt. Så några timmar gick sedan åt till att prata musik och berättelser. En riktigt trevlig kväll helt enkelt...

Äventyret fortsätter...

Äventyr med symaskinen på axeln...

Igår så blev det ett litet spännande äventyr. Det var ganska sent och jag var trött efter jobbet. Men så ringer min mamma. Hon berättade att en tjej hade kommit in i kyrkan och frågat efter en symaskin. Då hade de gett henne mammas nummer. Då hade hon tipsat om mig då jag var lite närmare... Mycket närmare... Så jag fick hennes nummer. På jobbet så får jag ofta ringa helt främmande personer, men nu var jag inte på jobbet... Då hon svarade så lät hon lite förvirrad men också väldigt glad. Hon behövde låna en symaskin för att kunna sy sina gardiner. Jag tyckte att det var självklart att hon kunde låna min symaskin, men den är lite trixig och väldigt gammal. Så jag tittade på klockan och kände att det är lika bra att köra när man ändå är på gång. Så efter några minuter så var symaskinen nerpackad och ut på ett äventyr, med en symaskin på axeln, bar det nu av.

Äventyret fortsätter...

En annan sorts kraft...

Jag har nu skrivit på många berättelser, väldigt många. Några har jag gett upp med, andra har bara fortsatt och fortsatt. En del är smala, andra breda. Några är enkla, andra invecklade. Men alla berättelser som jag någonsin skrivit betyder någonting för mig. Några har förändrat hela mitt sätt att se på mig själv och på andra.

Då jag skriver så går jag in i mig själv och letar efter saker och ting, känslor och minnen som jag kan använda. Så allt det jag skriver är en del av mig själv för utan mina erfarenheter finns det ingenting att skriva. Det godaste jag någonsin kan komma på är jag själv, men också det ondaste och mörkaste som finns i berättelserna är också en del av mig.

Detta är mer för mig själv än för någon annan. Jag vill förstå varför jag skriver och vad det är som driver mig.

Löftets slut...

Mitt löfte är nu slut. Löftet som varit en av de få fasta punkter under många år. Nu tar ett nytt kapitel sin början. Med det kommer förändringar som får stora följder. Med mycket smärta och glädje.

Livet fortsätter...

En känsla med många ord...

Från fälten hördes en vacker sång. Då jag kom närmare växte sången och tycktes väva in mig i dess toner. Fälten var fyllda med kvinnor som sjöng samtidigt som de bärgade höet. Sången skulle aldrig kunna beskrivas, men den gick djupare än någonting jag någonsin tidigare hört. Jag satte mig i skuggan av ett träd och lyssnade. Efter ett tag, det var omöjligt att avgöra hur lång tid som gått, tystnade alla på en och samma gång. Tystnade var öronbedövande och på något konstigt sätt kändes det som om någonting fattades. Men i tystnade så hördes någonting som förändrade atmosfären. Bakom mig bars djupa röster av vinden och träffade hårt där den landade. Plötsligt smakade luften sött och milt, det var ingen lukt utan mer en känsla. Kvinnorna började sjunga igen, men detta var inte som de sjungit tidigare. Nu var deras röster fyllda av någonting, en saknad, en djup längtan som snart skulle ta slut. Det var nära att mina ögon tårades. Detta hade jag aldrig tidigare upplevt. Sången var snabb och lät mer som fågel sång i mina öron. Men den djupa, långsamma rösterna växte mer och mer i styrka. För en sekund så var jag helt säker på att marken vibrerade i takt med rösterna, men det slog jag ifrån mig som strunt prat. Då jag vände mig om såg jag huvuden dyka upp ur horisonten, män som skyndade med raska steg mot fältet som kvinnorna jobbade på. De blev bara fler och fler, de drev på hästar och åsnor och framför den drev de ett femtiotal får och getter. Kvinnornas sång ökade i intensitet och deras händer jobbade snabbare och snabbare. Sången som kändes som två, men som var ett fick det att vibrera i mitt inre. Nu var männen inte långt ifrån mig, men ingen såg ens åt mig. Alla var fokuserade på att komma fram. Till och med djuren följde dem med lätthet. Då männen nådde fältet så var kvinnornas takt rasande, men med en lugn hand på deras axel så släppte spänningen i atmosfären, jag hade inte ens märkt att jag hållit andan, men nu kunde jag andas fritt igen. Tillsammans så bärgade de höet och gjorde klart allt arbete. Då de la undan redskapen så tystnade alla och de omfamnade varandra som om de inte setts på flera veckor.

Tystnaden kändes som en kniv i hjärtat och jag ville skrika ut och böna dem att sjunga mer. Men nu var de på väg hem igen gåendes hand i hand. Jag skulle aldrig kunna beskriva det bättre än vad jag gjort här och nu. Men ändå är det ingenting emot det jag kände då jag satt där i skuggan och lyssnade.

Detta är någonting jag aldrig kommer att glömma och vara någonting som jag bevarat i mitt hjärta intill den sista dagen.

Jag må inte vara en talare, men en skrivare är jag desto mer.

Jag har försökt berätta om en känsla genom någon annans ögon.

Jag kan inte göra mer nu, nu är det upp till dig att

finna det som finns framför dig...

Äventyret fortsätter...

Det gamla och det nya...

Jag börjar bli äldre. Inte gammal, äldre. Saker i mitt liv har förändrats, det jag tycker är roligt, det jag tycker är viktigt. För länge sen så var vänner inte så viktigt, men det var nog för att smärtan inte skulle bli för stor. Men nu känner jag att vänner är otroligt viktigt. Att få vara eftertraktad hos någon. Att få ett samtal där någon bara vill prata lite och frågar hur det är. Men då man öppnar sig för sina vänner så blottar man sitt hjärta. Då är det enkelt att bli sårad. Jag bär redan på många ärr och dom flesta fick jag med orden, "sånt är livet."
Men problemet är att jag är i två läger. I större delen av mitt liv har jag varit ensam, men de senaste åren så har jag fått smaka på gemenskapen. Då jag står i en grupp så dras jag åt mitt gamla liv och jag söker mig till ensamheten. Men när jag väl sitter där så längtar jag tillbaka... Det är inte lätt...

Resan genom livet, från då till nu...

När jag tänker framåt så går ofta tankarna tillbaka i tiden, vad det är som gjort att jag är just "här". Det är otroligt många saker som har gjort det, men idag så fick jag åter uppleva någonting som förändrat mig. I många andra ögon kan de te sig som en mycket liten sak, men även de största sakerna i världen har en gång varit små. Världens största träd har en gång varit ett livet frö. Världens största djur har en gång varit liten. Det är nog det ända sättet att förklara hur det kändes för mig att se tillbaka. Det var på gymnasiet som jag för första gången såg den. På internatet så hade vi interntv kopplade till alla hus och en ågn i veckan så fick ett hus åka iväg och hyra en film. Just detta har betytt otroligt mycket för mig, på så många olika sätt. Det har förändrat hela mitt sätt att se på välden runt omkring mig.

Då visste jag inte namnet på filmen, men nu efter mycket sökande så hittade jag det, October Sky. Efter än mer sökande så hjälpte Hampus mig att hitta den och idag fick jag åter se den. Då jag såg den så var det som en resa genom mitt eget liv, för den har fått växa i mig och den är mycket mer än en film för mig...

Även det största tingen i världen har en gång varit små...

Dagarna går..

Jobbet rullar på. Det finns inte så mycket att säga just nu. På jobbet så är det mycket putsningar just nu och kommer att vara hela månaden och månaden där efter. Men trädgårdsjobben börjar komma in så det är trevlig. Det är inte som fisken i vattnet, men det känns närmare mitt fält.

Det är många som tar studenten om några dagar, det kommer bli mycket man får äta. Jag minns min student. Jag bara längtade efter att få sluta skolan, så det var skönt då det var över. Men jag är glad för de val jag gjort, för de har lät mig dit jag är idag...

Nu är det dags att sluta skriva, annars kommer jag skriva någonting som jag kommer att ångra.

Äventyret fortsätter...

Dröm vs verklighet...

Drömde att jag hade en sån där jobbig person efter mig som visste allt om mig och vad jag ville. Men så var hon inte jobbig längre. Det var en trevlig känsla att någon delade min vardag, inte bara de roliga sakerna utan också de tråkiga... Men så vaknade jag och kunde inte hitta henne. Det var det värsta... Hon var inte där...

En annan tid, ett annat liv...

Tiden den bara springer iväg och det finns inte mycket man kan göra åt det... Det enda jag tror att man kan göra är att minnas det som händer, det är då tiden får en betydelse.

Men nu jobbar jag på Hemkraft. Mitt område är trädgård och fönsterputsning. Jag märkte direkt att det inte funnits någon innan som haft koll på allt. Men nu börjar det arta sig...

Samtidigt som jag jobbar där har jag fortfarande jobbet som brödutkörare på helgen. Men det kommer jag att sluta med om en månad. För i dess ställe kommer ett annat projekt...

Jag håller på att startar upp mitt gamla företag igen, men nu med en stramare inriktning. Bara trädbeskärning. Det kommer då att få ske på helger, och i den mån det går, sena vardagar...

Men mitt i allt detta så kan jag inte få ut den förbjudna frågan, är jag lycklig? Få gånger har svart blivit ja, men nu, nej. Är det pengar som gör mig lycklig? Nej. Är det tid som gör mig lycklig? Nej. Då jag set tillbaka på de få gånger svaret blev ja, så är det långt ifrån pengar och välfärd. I detta fall så är nog svaret tid som är närmast, men det är tiden med någon som gör den meningsfull.

Den senaste gången var då jag fick hem från en jätte jobbig dag på jobbet. Jag gick genom en liten folksamling och längre bak såg jag en vän. Då våra blickar mötes så stannade hon till och vi pratade lite. Jag såg på en gång att hon behövde skynda vidare. Men det brydde hon sig inte om. Det var precis det som gjorde mig lycklig. Hennes val var i min förmån.

Jag blir trött av att vara glad hela tiden. Men det är mitt eget val. För om jag inte håller mig själv lycklig så kommer inte andra att göra det åt mig.

Just nu är jag bara så trött. Så trött, så trött... 

Väntan, förväntan och en gnutta hopp...

Jag sitter och väntar på ett mail som aldrig tycks komma... Det finns så många, många förhoppningar i de svar som jag väntar på. Jag har alltid varit otålig (det kan min mamma och min syster gå i god för...) men jag har blivit bättre med åren. Men i detta fallet så finns det så många förhoppningar och just hopp knutet till det svar som jag väntar på. Sen så är det en vädjan och väldigt öppenhjärtigt, jag är en person som vill ha alla svar innan jag frågar. Men nu är det inte så, så nu känns det väldigt "fel"...

Jag kan ärligt säga att jag är usel på att göra saker för bara mig. Men jag är expert att hjälpa andra. Men jag tror att det bottnar i en rädsla att då jag frågar andra om hjälp vill jag inte få ett nej. Men med det svar jag väntar på så kommer jag nog kunna vända vitt liv till det jag verkligen vill. Det är ett sätt att hitta mig själv för någon annans skull, för min egen skull kan jag inte. Det har jag år av erfarenheter redan. Jag är inte min egen tjänare utan alla andras. Men då kommer Luk 9:25 till mig.

Vad hjälper det om man vinner hela världen men förlorar sig själv.

(Fri översättning.)  

Väntanstider fortsätter...

Ett farväl till toner av en bra film...

Jag har varit med om en sån där tillfälle som man inte tror är sant. Sånt där som bara händer i en film med halvkassa skådisar och musik i bakgrunden... Fast för mig så fanns det ingen musik och inga skådespelare heller. Då jag såg mig omkring så kom jag på mig själv att tänka " jag kommer att sakna dig". De flesta skulle jag inte se någonting mer och det rörde mig inte ryggen, men för vissa så hade jag faktiskt fäst mig vid dem. Att ha dem i närheten... Men livet går vidare, jag hoppas bara att jag inte kommer fattigare ut ut detta än vad jag kunnat göra...

Äventyret fortsätter...

En annan typ av dag...

Idag var en mycket spännande dag. Ingenting gick som jag hade tänkt mig, men det är jag glad över. Det jag hade planerat för denna dag var att jag skulle gå upp sent och tvätta. Det var allt jag tänkt göra. Men redan på kvällen innan så sprack det där med gå upp sent. Jag fick gå upp 04.00 för att jobba. Men jag skulle fortfarande hinna med att tvätta. Men innan jag hunnit sluta så ringer mitt nya jobb och frågar om jag kan komma in och prova kläder. Då sprack det med tvätten. Efter det så gick jag hem för att äta mat. Men då jag kommit innanför dörren ringer Marcus och frågar om hur man får igång ljudet på Alive. Då jag kommit hem och ätit maten så kollade jag på en film, för då var jag trött. Men innan filmen var slut så får jag ett sms från Johan om jag ville gå på Guif matchen. Så då var det bara att hitta någonting rött att ha på sig och ge sig av.

Jag kan med gott samvete säga att det var dem mest spännande och skrämmande match jag någonsin sett och kommer att vara med om under en lång tid.

Här har jag ett utdrag från Ekuriren

Guif fick en mardrömsstart på matchen och till råga på allt blev Mattias Zachrisson skadad i samband med sitt 4–7-mål efter 10.44.

– Han fick en otäck smäll var helt groggy efteråt. Zacke försökte ta sig upp för egen maskin men blev liggande, berättar Eskilstuna-Kurirens sportchef Per Gillberg som bevakade matchen.

I samma veva som Zacke hittade rätt fick han ett rejält slag i ansiktet av Kristianstads dansk Claus Kjeldgaard som fick syna det röda kortet.

– Otroligt fult gjort och hela situationen kändes obehaglig, säger Gillberg.

Guifstjärnan togs om hand av sjukvårdspersonal, men blev liggande i närmare en kvart innan han fick bäras ut med fixerad nacke i ambulans för transport till Mälarsjukhuset.

Hela utdraget finns på: http://ekuriren.se/sport/handboll/1.1410431-maktig-guifvandning-utan-skadad-zacke-
Eller en kort film från själva händelsen: http://svt.se/2.21095/1.2776731/guifs_landslagsman_svart_knockad

Jag tyckte att det var väldigt läskigt då han reste sig upp och man kunde se att han inte hade full konstroll på sig själv. Efter att tre personer ställt sig i hans väg faller han ner till marken. Men precis innan han gör det så får jag syn på hans ansikte. Det enda jag såg var blod som strömmade ner från hans högra öga. En ilning gick genom hela mig. Hans öga... Hans mamma, pappa och flickvän gråter runt honom. Känslan i hallen var att han skulle dö. Det var inte roligt... Men det var skönt att det inte var SÅ farligt...

Efter det så tog det nästan hela matchen innan Guif kom igång och tog ledningen med bara minuter kvar. Jag kommer att minnas denna match mycket länge, av många skäl...

Nu har jag kommit hem och ska ta det lugnt och varva ner. Nu är jag i alla fall tröttare än när jag gick hemifrån.

Äventyret fortsätter. Snart börjar jag det nya jobbet, ska bli mycket spännande...

Tid och Otid...

Veckan har verkligen sprungit förbi... Jag märkte det så tydligt då jag gick vägen till hemgruppen och jag stod och väntade på att Ullis skulle komma. Då kändes det som att jag hade ståt på samma plats dagen innan, men det var en vecka sen... Tiden går så fort!

Världen tycks vara uppochner... Eller så är det jag... För så fort jag har gett upp med en sak så vänder allt och blir på ett annat sätt... Väldigt luddigt... Men då jag säger åt mig själv att jag sluta hoppas och önska så vänder allt! Jag blir så trött för då hoppet är tillbaka så vänds allt bort igen och inget har förändrats... Då kan jag inte vända ryggen till och bara gå. Det finns så mycket mer.

Men tiden går så otroligt fort och jag vill hinna med så mycket... jag får helt enkelt göra så gott jag kan med det jag har...

Äventyret fortsätter...

Nytt år, skratt och vänner...

Det är ett nytt år! Jag kom och tänka på det nyss, vet inte varför. Men det första som kom upp då var att jag är gladare än på mycket länge! Det har inte hänt mycket, men det som hänt har gjort mig glad.
Man säger ju att man ska skatta sig lycklig... Men det kan också vara att man kan skratta sig lycklig också! De senaste veckorna har jag skrattat mer än vad gjort på många månader och det gör mig ännu mer glad.

Sen igår så gjorde jag det som jag velat göra jätte, jätte, jätte länge! Få se insidan av klosterkyrka. Och igår så stod dörren på glänt! Med en obetydlig övertalning så fick jag med mig min vän in där också. När vi kom in så hörde vi (jag skriver i vi form för det var inte bara jag som var med, men upplevelsen kan skilja sig i våra skilda uppfattningar...) en klarinett spela. Först trodde jag att det var musik i någon högtalare (såg några sitta längs med pelarparen.) Men så var det inte, långt där framme så stod det en man och spelade. Jag kommer till mannen senare... Jag tycker att kyrkor är otroligt spännande byggnader för de utstrålar någonting annorlunda. Det var ett tag sen jag var i en katedralliknande kyrka men denna var otroligt vacker. Jag fick en välkomnande känsla men fylldes också av respekt... Vi gick långsamt framåt och såg på alla detaljer som följde sig. Efter den långsamma marsen längs kyrkgången så pratar vi med den klarinett spela de mannen. Han berättar om kyrkans historia och en del om Eskilstunas. Efter det så blev det ännu en långsam färd tillbaka till verkligheten på utsidan... Ett mycket spännande äventyr!

Sen har jag träffat så mycket nya människor! Vissa som glidit bort, medan andra har fastnat. Vilket gör mig glad!... Nja skulle nog faktiskt säga lycklig... (För dem som fastnat...)

Och idag hände det någonting som gjorde mig lite paff. Jag var på jobbet och hade precis lämnat av bröd på Ekängen och höll på att säkra lasten för den långa färden till Flen. Då kommer Pågen killen ut och vi pratar lite om att det äntligen börjar gå åt rätt håll med vädret och annat i den kultiverade brödkulturen... Så strax innan jag ska stänga och åka så vänder sig han till mig och säger, "ni bakar väl inte hamburgerbröd?" Jag svarar, "nej det gör vi inte." Då singlar det ner två påsar hamburgerbröd! "Där har du. Ha en trevlig helg!"
Det gjorde mig glad...

En vän, Flera idioter, på mitt lilla äventyr...

Jag har spelat ett spel som heter Skyrim. Jag kan börja med att säga att det är så otroligt, sjukt bra spel. Det är så otroligt snyggt gjort. Men det är inte just det jag vill prata om... I spelet (som är ett väldigt "fritt" spel) så har jag haft hjälp av olika medhjälpare som jag har ibland betalar dyra pengar för (i spelet), eller bara vänner som jag skaffat. De är väldigt bra att ha med sig då de kan vara lockbete och hjälpa en att bära alla de tunga sakerna som man samlar på sig. Men de är så otroligt klumpiga! De kan höra på tusentals meter då de smyger... Om det finns en fälla som jag väldigt instruktivt undviker så kommer de i tio fall av tio att kliva rakt i fällan och varna alla fiender att nu är vi nära... Men det fantastiska är att de inte dör, de blir bara väldigt skadade och kan krypa till en säkrare plats (och om de har möjlighets så utlöser de ännu en fälla...) De är väldigt osmidiga... men de kan dö... De kan de, för om jag går in för att slåss mot ett troll så kommer de med allra största säkerhet att slinka in mellan mig och trollet och blir då dödade av MIG då jag inte kan stoppa mitt svärd! Jag vet inte hur många gånger jag fått hoppa tillbaka en kvart i spelet för att då få det ogjort... Det var bara irriterande. Men så för, jag tror det var en vecka sen, så hittade jag en herrelös hund längs med en väg. Han ledde mig till sin förra herre som blivit dödad av en björn. Jag tog med mig hunden och blev hans nya herre. Jag blev väldigt glad av att ha en fyrfota vän med mig. Och det visade sig otroligt fort att han var mycket bättre än min tvåbenta idiot... Min hund (som jag till min sorg inte kommer ihåg namnet på...) UNDVEK fällor och försvarade mig mot alla fiender. Men den lycka skulle inte vara länge...
Jag hade i uppdrag att minska antalet grottbjörnar i ett område där det verkligen kryllade av dem. Det gick mycket bra, jag tog dem en och en tills jag hamnade i en riktigt stor hop på fem björnar. Det blev en jobbig strid, men min hund klarade det bra. Men då jag ska döda den sista björnen och ska slå det sista slaget så anfaller min hund björnen och blir då träffad av mitt svärd! Han faller ihop död bredvid björnen. Jag bli väldigt upprörd! Vad har jag gjort!! Men då jag tittar närmare så har han två pilar i sig... Björnar har inte pilar och då jag vänder mig om för att se var min "medhjälpare" har varit under hela striden, så ser jag henne stå lite längre bort och byter precis ut sin pilbåge mot ett svärd! Så hon har då skadat min hund såpass mycket att mitt hugg dödade honom. Då blev jag arg! Jag hoppade tillbaka i spelet, men då hoppar jag långt tillbaka (eftersom det hade gått så bra hade jag inte gått in i menyn, vilket är då den sparar...) en bra bit innan jag hittade min hund. Så jag skyndade längs med vägen som jag tidigare gått. Men denna gång möttes jag inte av någon hund... Jag började då leta efter den döda mannen. Efter mycket sökande så hittade jag mannen. Men vid hans fötter låg min hund som vid den tiden inte var min hund, död. Denna gång hade björnen tagit honom också. Detta var den sorgligaste delen i hela spelet... Jag la faktiskt ifrån mig kontrollen i två dagar.

Men så för två dagar sen så sprang jag på en man i en liten by som tränade upp lydiga hundar. Vilket gjorde mig jätte, jätte glad! Så jag köpte en hund som jag är väldigt nöjd med. Men han har skrämt mig många gånger då vi hamnat i slagsmål med banditer och han är helt borta och man kan inte höra han skälla. Genast tänker jag på förra gången och skuldkänslorna är där på en gång... Man hinner bli väldigt orolig och letar vand alla de som ligger på marken. Men sen visar det sig oftast att han sett en fiende längre bort och beslutat sig för att ta hand om honom också! Han är så otroligt bra!

Men en gång precis då jag skaffat honom så var jag i en stad lång upp i norr där dom har en magiskola. Jag fick gå med där och lära mig lite mer om magi, men. Då bad jag min hund att sätta sig vid dörren, så att hans skällande inte skulle störa hela klassen. Han satte sig lydigt och var inte till besvär. Men när jag var klar med klassen så visade det sig att jag nu hade fått tillgång till hela deras bibliotek och då skulle jag kunna hitta de speciella böcker som jag länge letat efter, så jag skyndar iväg... Men efter en stund så känns någonting fel... Någonting fattas, jag hör inget skällande bakom mig! Jag skyndar mig iväg till lektionssalen, nu hade en annan klass börjat och han fanns inte där inne!! Jag söker av hela den stora salen innan jag hör ett litet skall. Jag skyndar ut ur salen och hittar honom precis utanför, som om han inte ville störa den nya klassen efter att jag bara sprungit ifrån honom... Det var en läxa jag fick lära mig där...

Äventyret fortsätter...

Strid och Krig...

Varför är krig och strid så lockande? Det har en dragningskraft som är otroligt stor. Om en film inte innehåller något slagsmål eller att någon blir allvarligt skadad så är det inte en bra film, är det verkligen så det ska vara? Är det så att i en film så sätts den in i ens eget liv. Vem är jag? Är jag hjälten som, vad som än händer alltid kommer att stå på den goda sidan och slåss för en god sak. Eller är jag den onde som med fula knep försöker besegra det goda för en sak som bara är klar för mig.
Är det en förhoppning att genom det onda jag gör finns det hopp. Om hjälten tvingas slåss för det han tror på så kan jag också få göra det. en sorts rättfärdiggörande handling. Men krig skulle inte behöva finnas om var och en kunde om så bara acceptera en annan människa för vad och vem den är. Det lilla är det ända som behövs i den kosmiska grytan. Ur krig och strik kommer bara elände och i get gott kommer ur det.

Det jag vill ha fram är (tror jag...) Vem lär jag mig av hur jag ska leva?

"Det finns inga dåliga elever. Bara dåliga lärare." - Mr Han.

Äventyret fortsätter...

Längtan eller Förväntan?...

Förväntan/Längtan. Jag har under flera dagar haft dessa nyckelord väldigt nära. Men i dagens Sverige så känns det så otroligt kluvet. Jag är van att få det jag vill på en gång eller genast... Det är oftast de alternativen som erbjuds. Jag har sedan jag varit liten haft svårt för att vänta. Men det blir bättre och bättre. Men det här med förväntan, det handlar nästan alltid (om inte alltid) om att en person ska svara. Det må så vara om det är ett prov som ska bli rättat, en doktor som ska undersöka prover eller en vän som inte hört av sig än. Men... det där var dåliga exempel på dit jag ville komma... Vi skippar de första två och tar det sista med vännen. Så en vän ska höra av sig om ____ (vad det nu kan vara...) och det kommer inte att gå fortare av att ringa och fråga vad svaret blir... Då är det bara att vänta... Vilket är jobbigt, tråkigt, allmänt förskräckligt... eller så kan man med en neutral förväntan vänta på det svar som skall komma...
Nu har jag förvirrat bort mig själv i allt detta... Jag slutar nog här, så har jag inte sagt någonting jag inte vill säga. Men det jag vill komma fram till är, att jag vill längta mer. Jag vill förvänta mig någonting av det jag gör. En dag kan med lätthet flyga förbi och vara borta för alltid. Men om jag förväntar mig någonting så fylls dagen med en mening och den dagen kan fyllas av det jag älskar allra mest... Nu är jag framme.

Så med stora förväntningar så fortsätter mitt och ditt Äventyr...

Prata eller samtala...

Att få prata är det bästa jag vet! Hm... nej... Inte att prata... Det är nog att få samtala med någon. Det är det bästa jag vet! Idag så fick jag verkligen göra det jag tycker så otroligt mycket om att få lära känna en person ännu mer än vad jag gjorde innan. Att bara få sitta och prata om vad som helst. Det behöver inte på långa vägar vara någonting viktigt... Men det är kanske de stunder av oviktighet som gör stunderna som viktigast. Det säger ju indirekt att "jag vill vara här just nu"... Än att så fort det viktiga har klarats av så är det ingenting mer än det... Hm... Jag vet att jag själv har gjort det många gånger, men "då har det funnits riktigt bra anledningar varje gång..." set där tror inte ens jag själv på.

Kan inte med ord beskriva hur roligt det är att få sitta och skratta med någon man håller på att lära känna!

Jag hoppas verkligen att våra vägar möts inom en snar framtid!

Nä... nu vill jag inte sitta här vid datorn, jag vill ut och träffa lite människor!

Långt eller kort...

Vad är det som gör dig till dig och mig till mig? Såg på en otroligt bra film! ("200-årsmannen", eller på engelska "The bicentennial man") Där frågan lyfts fram: Vad det är som gör människan mänsklig...

Är det valen vi gör som definierar oss till vem vi vill vara och hur vi själva vill se på oss men ock hur vi vill att de omkring ska se på en. De val jag gör idag kan ge mig glädje men också lidande imorgon... Men det är väl det som är att leva livet... Men hur kan man sluta ett liv lyckligt? För mig är det en mycket svår fråga.

Men jag skulle också, då jag levt mitt liv och tidens hand hämtar den jag älskar också få somna in och följa med...

Men om jag måste välja mellan att leva ett långt liv och inte gjort mitt yttersta i det jag kan, eller ett kortare liv och gjort det bästa jag kan där jag kan om det så blir det sista jag gör... så önskar jag att jag tar det kortare livet...

Om jag ska sammanfatta allt pladder som det alltid tycks bli

 som jag skrivit så är det faktiskt bara i fyra ord...

Jag själv eller andra...

Gode Gud låt det bli andra...

Rätt... Men dock så fel...

Detta är ett väldigt speciellt inlägg. Jag skrev det som står nedanför igår, men idag så fick jag min önskan uppfylld på mycket lång tid! Tack Ullis för att jag fick fel! Så jag hade fel på slutet, men jag ändrar ingenting i det jag skrev så...

Trött... Så otroligt trött, på så många olika sätt. Allt det som jag verkligen älskar och uppskattar försvinner med samma hast som det kommit upp. Det kommer alltid fram någonting som får min lycka att vattnas ur och bli en minoritet. Det gör mig ofantligt ledsen. Alla de sakerna som verkligen betyder någonting falnar bort, men det är inte det jag vill...

Jag vill därför tacka några några av alla de personer som gjort mig väldigt glad den senaste tiden. Tack Ullis, Hanna, Anna, Ylva, Louise och Johan. Tack! Kan inte tacka nog för den glädje ni ger mig!!

Äventyret fortsätter... 

En annan tid...

Det var länge sen jag skrev någonting här, har varit väldigt mycket både fysisk och psykiskt. Allt är inte öven än men det börjar bli bättre. Det kommer kanske att dröja lite till innan jag kommer att kunna skriva som förut...