Några bra dagar

De senaste dagarna har varit bra. Min bokleverans kom nästan i tid.  Jag fick en ny telefon och en surfplatta. Jag var i Stockholm på naturhistoriska riksmuseet. Det var roligt att komma hemifrån. Det jobbigaste just nu är att min dator är på lagning. Jag visste att den betyder mycket för mig, men jag trodde inte att den betyder så mycket för mig. Så nu skriver jag detta på en platta istället, det är inte som det brukar vara, men det är bättre än ingenting.

En bra kväll

Det blev en bra kväll. Det var länge sen jag fick visa det jag tycker allra mest om och få prata om varför jag tycker om dem. För att hålla mig kort så är det sättet som de väljer att berätta vad de har på hjärtat. Absolut favoriten är Pojken Och Odjuret. Känslorna som den ger en sitter djup. Men nu så är det bara att plocka undan allt och börja planera morgondagen. Jag ska lämna in min bil på verkstaden och jag hoppas att allt går bra.

Vänta

Jag gillar inte att vänta, även om jag alltid gör det. Men om jag måste vänta för att jag själv kommit fram för tidigt, då gör det inget. Jag har alltid tänkt att jag visar med min tid att någonting betyder något. Men om jag måste vänta för att någon annan är sen, eller aldrig kommer, det tycker jag inte om. Det känns som om det enda jag gör är att väntar. Väntar på att mitt arbetspass ska ta slut, väntar på att nästa arbetspass ska börja. Jag väntar i dagar på att något ska hända, men det är inte ofta det händer.

Ett besök

På söndag så får jag besök och vi ska göra det bästa jag vet. Jag kommer att få visa de bästa anime som jag har hittat under de senaste 7 månaderna. Det är inte lätt att välja ut några få, men jag tror att jag har ringat in de bästa. Nu så är det bara lite disk och städning som står i vägen, samt att jag ska jobba imorgon.

Jag tror inte att jag har berättat om mitt jobb här... Så, för två år sedan så började jag jobba som personlig assistent. Det är det bästa jobbet jag någonsin haft, fast det säger inte så mycket. Jag har inte haft något jobb tidigare som inte har sagt hej då när snön kommer. Men på detta jobbet så jobbar jag 24-26 timmars pass. Så då får jag ett par dagar i veckan ledigt, det är trevligt.

Men det betyder att jag kommer att komma hem på söndags morgonen. Jag kan bara hoppas att jag fått sova bra på jobbet, men det är inte alltid säkert. Så då vill jag inte behöva stor städa när jag kommer hem. Men nu måste jag sätta igång igen med disken, annars kommer jag aldrig i säng.

Början

Det är alltid svårt att starta upp något. Men det är ännu svårare om det är enkelt att misslyckas, jag vet inte hur många gånger jag har kommit till den här sidan och försökt skriva. Men det har alltid varit samma sak som har stoppat mig varje gång. Vad gör jag med mitt liv, som skulle intressera någon. Speciellt när jag själv inte är intresserad...

Senaste gången som jag skrev (på riktigt) var för två och ett haft år sedan. Det var då jag gjorde något jag verkligen var stolt över. Det var mitt livs äventyr. Nu så sitter jag bara hemma och undrar när nästa katastrof ska inträffa.

Men jag vill förändra min vardag. jag önskar bara att jag kunde börja.

Trött

Igen så var det länge sedan jag skrev någonting här. Jag har ett tretiotal gånger varit på väg att skriva något. Men jag har inte funnit något som var värt att skriva om.

Jag har haft ett jobbigt och tråkigt år. Mycket har hänt. Några bra saker, men desto fler tråkiga saker. Men det största skälet till att jag inte skrivit är att jag inte vet vart jag är på väg och sorgen över allt som jag förlorat under året. Nu finns inget som kan liknas med ett äventyr i min vardag. Nu finns bara tragedier i min vardag. Under det året som gått så har jag förlorat en stor del av mig själv. Den delen som jag var gladast att ha, är nu inte längre med mig. Jag är trött på att vara ledsen. Men jag vet att det inte kommer att sluta på väldigt länge.

Jag kan inte längre skriva i mina berättelser. För vad jag än skriver så kan jag inte ge med någon lycka. För jag kan inte se någon i mitt eget liv. Och det gör mig ännu mer ledsen att inte ens den kan få ha det bra.

Skälet till att jag sitter och skriver här och nu är på grund av en anime. Just nu är anime bland de få tingen som kan få mig att hoppas. I den här animen som jag såg så kände jag igen mig så väl i huvudpersonen och allting såg ut att gå så bra till slut. Men det blev inte så, hans lyckliga slut kom inte. Då kände jag igen mig ännu mer. Då blev jag bara mer trött och ledsen.

En berättelse på ett annat sätt...

Om jag säger anime, vad är det första som du tänker på? Kanske kommer Pokemon, Digemon eller någon annan tecknad serie upp i huvudet, det gjorde det för mig. De var aldrig riktigt tecknade och högst orealistiska. Men det är faktiskt som att säga att alla komedier är på ett visst sätt, eller att säga att alla drama filmer handlar bara om en sak.

Jag är faktiskt riktigt trött på alla filmer och serier som bara fokuserar på på sex. Men jag har hittat ett litet hörn av världen som vill berätta riktiga berättelser om människors kamp i vardagen. Där kärlek är vad kärlek är för mig. Jag såg nyss på en kort serie som verkligt rörde vid mitt hjärta. En kort inblick hur det faktiskt är eller kan vara i livet. Jag tror att de sakerna som jag ser och berör mig, formar mig till en bättre person, än vad jag var innan. Jag har så otroligt många filmer och serier som jag skulle vilja ge dig, men om jag ger dig alla så kommer jag inte att få prata så mycket om dem. Men om jag ger dig en kort serie här och om du gillar dem så är det bara att prata med mig. Detta är bara toppen av ett mycket stort isberg.

Detta är en kort serie på elva avsnitt som är tjugo minuter. Jag erkänner att jag fällt mer än en tår till den här berättelsen faktiskt, men den la sig verkligen på mitt hjärta. Jag har en länk här: Usagi Drop där du kan streama den. Den är på japanska men har engelsk text. 

Om inte den andra länken fungerar
så kan du gå in här:
http://www.animeget.com/usagi-drop-anime

Låt oss få upptäcka ett nytt äventyr tillsammans...

Ett äventyr utan dess like...

Eftersom det var så länge sen jag skrev någonting här så kanske jag ska berätta lite om någonting som både ligger bakom, men också framför. Jag åkte ensam ner till Ukraina i somras på ett barnläger. Det jag kan säga om den upplevelsen, var att det var just det, en upplevelse. Jag har aldrig känt mig så uppskattad som jag gjorde då jag var där. De barnen om jag åkte med kom går till ett daghemcenter för utsatta barn. De kommer från en vardag som jag aldrig kommer att kunna förstå. Det var allt jag visst om barnen, men under tiden som jag var där så fick jag reda på mer och mer om vad som verkligen var deras vardag. Det jag fick höra fick mig bara att älska barnen mer och mer. Trotts det som var deras vardag, så kunde njuta, hoppa, skutta, skratta och plaska. Men för att beskriva hur det var så fåt jag nog ge det ett nytt stycke...

Barnen som jag mötte kunde ingen engelska, med några få undantag. Av de trettio barnen som vi hade med oss så var det två som kunde prata engelska samt en som kunde förstå engelska. Av de ledare som åkte var det två om kunde engelska, (men barnen kunde bättre engelska). De skapade en intressant utmaning. Jag hade blivit förvarnad att språket skulle bli svårt, men inte trodde jag att det skulle vara så. Men jag kom faktiskt att tycka om den utmaningen, på tåget så fick jag lära mig lite ukrainska, men mer skulle det bli under tidens gång. Det var alltid någon som ville säga mig någonting, men som inte kunde berätta det för mig, eftersom jag inte förstod. Då jag kom hem så fick jag höra från Willy att flera av barnen har börjat satsa på engelskan och att de på daghemet hjälper dem med engelskan.

Men denna sommar så har jag fått förmånen att åter få åka ner till Ukraina. Det som jag ser fram emot mest är att få kunna prata med fler av barnen och få göra ännu fler tokiga saker i ett annat land. Men en annan rolig sak är att jag denna gång nog inte kommer att åka ensam. Min syster och hennes man kommer, (om det går för jobb och plugg) att följa med. Kanske att Natalie kommer också att följa med, det skulle vara otroligt roligt! Det är med stor förväntan som jag inväntar augusti.

 

Nystart på flera sätt...

Det var väldigt länge sedan jag senast var här. Jag har haft många försök till att skriva någonting, men innan det har varit klart så har frågan, varför gör jag detta, kommit. Då har det jag skrivit fallit ur händerna, för jag kunde inte hitta svaret på frågan...

Men nu skriver jag ändå här, men fortfarande så har jag inte funnit ett svar på den frågan. Men just nu bryr jag mig inte om det, det är svårt, men jag bara gör detta. Jag vill nu berätta om en rolig sak.

För ett par år sen (kanske tre eller fyra) så sa två personer inom en relativt kort tid att jag skulle passa som en kontaktperson. Jag uppskattade det, men tog det inte riktigt till mig. Men nu kom jag på det och nu är det gjort, intresseanmälan skickad och nu är det bara att vänta.

Förut när jag skrev ett inlägg (alltså för ett år sedan) så började jag skriva med en tanke, men alltid så kom någon värdering i vägen och inlägget tog en helt annan vändning. Jag tror att det varit det som jag saknat under denna tiden. Nu ska detta inlägg gå mot sitt slut, annars kommer jag bara att svamla bort det. Men med detta vill jag bara säga:

Liv och död...

Idag gjorde det jag ska göra hela sommaren på jobbet, (men på ett sätt så hoppas jag att jag inte kommer att vara med om det igen. Men jag satt och klippte gräs, vilket är mitt jobb om du inte redan visste det. Då jag klippte så kom jag till ett parti där gräset var högre och tätare än vad det var på resten av fältet. (Där jag klippte så var det mer ett fält med gräs än en gräsmatta...) Eftersom det var så högt och tjockt så var jag tvungen att köra långsamt, men också för att se upp för stenar, (de som plogade i vintras gjorde inte ett så gott arbete, men mer om det en annan gång.)

När jag då körde sakta genom gräset så såg jag hur någonting hoppade iväg framför klippdäcket. Jag blev livrädd för en sekund för jag kunde inte förstå vad det var för någonting. Men efter någon millisekund så förstod jag vad det var jag sett. Skälet till att det var svårt att komma på vad det var var för att det inte var en sak utan två. Det var två små harungar som gömde sig i det höga gräset. Men gräsklipparen hade skrämt dom och de for iväg åt olika håll och gömde sig i gräset igen och försvann.

Jag fortsatte klippa, men under varvet bort så försökte jag komma på vad jag skulle göra. De kunde inte vara kvar i det höga gräset, (för det var det jag skulle klippa...) men när jag kom tillbaka till den plats som de innan hade hoppat upp så kunde jag inte se den, inte någonstans. Jag hoppades att de hade hittat en annan plats att gömda sig på... Så jag fortsatte att klippa, men försiktigt. Och tur var det för några meter efter det så hoppade de upp ur gräset igen. Men denna gången stannade jag maskinen och hoppade av. Med armarna utsträckta i den riktningen jag trodde att de var, stod jag där och undrade vad jag skulle göra. Då såg jag att där Kalle klippt tidigare fans en stenhög med högre gräs runt om. Där kunde de gömma sig till föräldrarna kom tillbaka.

Men det jag inte visste om var att jag var iakttagen.

Efter lite letande så hittade jag den första, den kunde jag valla till stenhögen. Den hoppade åt höger och vänster med öronen högt uppe.

När det var gjort så började sökandet efter den andra. Tillslut hittade jag den. Men den rörde sig inte ur fläcken, men jag såg att den andades. Jag kom ihåg att man inte ska röra ungar, men det fanns ingen utväg.

Utan något besvär kunde jag plocka upp den och flytta den till samma plats som den andra ungen var.

Då den låg i min hand så kände jag hur den andades och hur hjärtat slog snabbt. Jag hade ett litet liv i mina händer. Efter det så kände jag min stolt att jag lyckats med det jag gjort, så jag gick tillbaka till min maskin och fortsatte klippa, men innan jag åkte ner på andra sidan kullen så tittade jag tillbaka på sten högen en gång till. Jag kunde inte se dem någonstans, det ville jag inte heller. Jag hoppades att de skulle skulle vänta där. Jag fortsatte klippa varvet runt, men då jag kom upp på krönet så kände jag att någonting var fel. Vid stenarna så var det en väldig aktivitet. Stora kråkor verkade slås. Jag kände hur mitt hjärta sjönk i bröstet. Genast stängde jag av aggregatet, höjde upp bordet och susade ner för baken till stenarna. Men innan jag hann fram så slutade kråkorna att slås och plockade upp en varsin unge i näbben och flög iväg, inte långt. Bara tillräckligt långt bort så de skulle kunna äta ifred.

Efter det så var det ingen bra dag... Men som en grym påminnelse, så följde den ena kråkan efter mig resten av dagen som om den hoppades att jag skulle hitta någonting mer åt honom...

Idag blir det inget, "äventyret fortsätter", idag blir det,

Äventyret tar också slut...

Fler lösningar än problem...

Ett par dagar har nu gått och flera problem har hopat sig runt mitt äventyr.

Jag fick reda på för några dagar sen att jag fått jobb, men i och med det så kom problemet, skulle jag kunna få ledigt. Men saker och ting kommer inte ensamma, strax efter det så fick jag svar att jag skulle bli ensam, men det hade jag redan befarat. Men då återstod bara det största problemet, skulle jag ens kunna göra det?

Men idag så tog jag tag i det problemet som jag kan göra någonting år och frågade om det fanns en möjlighet. Jag ville egentligen inte göra det, för jag vill verkligen visa att jag vill ha jobbet. Men jag skulle inte kunna få ro om jag inte hade frågat. Det värsta som skulle kunna hända var att jag fick ett nej. Men när jag väl pratade med Arne så sa han att det inte skulle vara en omöjlighet. Så det största problemet är nu troligtvis löst. Nu ska jag försöka hitta någon som vill dela mitt äventyr. Men jag tror att det kommer att lösa sig på något sätt...

Ett erbjudande som ej går att neka...

Ett erbjudande som inte går att tacka nej till... Visst går det, men för mig finns det inget val. Om jag skulle tacka nej så skulle jag ångra mig under mycket, mycket lång tid... 

Jag har blivit erbjuden en förmån i en skala om jag aldrig skulle hända mig (eller på det sättet...). Ett äventyr som är, för mig utan dess like. Jag har nu någon vecka mer att fundera, men för mig så är det redan klart. Det enda jag nu kan hoppas på är att jag inte blir ensam i detta äventyr. Jag vill egentligen inte göra det ensam, men samtidigt är inte det ett hinder. Det mesta som jag har gjort i mitt liv, har jag gjort ensam. Men detta är för mig en helt ny nivå, spänning, förundran, skräck och glädje. Allt på en och samma gång, men över allt finns ett lugn, att det kommer gå bra. Så nu är det bara att hoppas att allt fungerar.

Jag kommer inte att berätta vad det är nu, men du kommer att få reda på det i god tid.

En liten pratstund med konsekvenser...

Som vanligt kom jag lite tidigt. Men väntan är som vanligt, men jag hade mitt block med mig så jag skrev ner några saker som jag hade kommit och tänka på då jag gått hemifrån.

Jag tänkte på det som hänt de senaste dagarna, för några dagar sen så hade arbetsförmedlingen ringt mig.

Han som ringde sa att de hade ett företag som ville prata med mig. Det gjorde mig glad, så jag sa att jag gärna skulle komma. Det gjorde mig inte nervös, som det annars skulle ha gjort. För jag hade ett annat möte innan dess som gjorde mig mer nervös... Men det ska jag berätta om lite senare.

(Inte i denna berättelse, men det kommer... )

 Men så blev jag insläppt. Då jag såg Arne, han som jag skulle träffa, så blev jag glad. Han var en lite äldre man med lite smutsiga arbetskläder och ett ärligt leende. Det är en som jobbar på fältet, vi satt och pratade om vad det var för jobb. Men sen sa han att när han såg att jag hade gått på Ökna så visste han att jag kan min sak. Vi pratade lite av varje. Sen var det slut, men jag tror inte att det slutar där... Vi kommer nog att ses igen.

Äventyret fortsätter...

Vad som gör en bra dag... bra...

Jag har en person då jag åker runt på jobbet som alltid blir jätte glad när jag kommer. Jag märker en stor skillnad på hur dagen blir om hon jobbar eller inte, om jag fått ett ärligt leende och några glada ord. För mig betyder det mer än vad jag trodde...

Livet och äventyret fortsätter...

Nya insikter och lärdomar...

Jag har ett inlägg som strax kommer att komma ut som är början på en längre serie av inlägg. De kommer att kallas "Vad som gör en bra dag... Bra...". Det är min nyfikenhet över vad det är som är viktigt som får mig att försöka definiera vad det är som är det viktigaste...

Äventyret fortsätter...