Böcker och deras berättelser...

För nästan 11 dagar sen så gjorde jag en fantastisk upptäckt. Efter över två års väntan så närmar sig stunden som jag väntat på i 6 år, boksläppet för en av världens bästa böcker kommer att släppas inom 7 veckor!!! Det är den sista boken i serien Arvtagaren. Men när jag såg det så var jag tvungen att läsa bok nummer tre bara för att friska upp minnet, när de ca 800 sidorna var slut så blev jag sugen på att läsa tvåan, för det var ett tag sen... Men när även dess ca 700 sidor också tog slut så fanns det ingenting som kunde släcka den törst som nu fanns i mig. Genast började jag leta efter ettan, men så kom jag på att den hade jag lånat ut för många år sen och inte fått tillbaka... Skandal... Så det fanns bara en sak att göra, skynda sig till biblioteket... Men då jag kommer dit så finns inte boken i hyllorna med de andra skatterna! Jag letar reda på en som kan hjälpa mig, även han ger sig in i sökandet men även han kommer fram till samma sak. Men han har ett ess i rockärmen och gå till sin dator och gör en större sökning efter den. Då hittar han den i magasinet!! Där kan den inte vara, det som var en början inte bara för huvudkaraktärens äventyr utan också för mig och mitt äventyr... Jag tar med mig den hem och klarar snabbt av den... Men som vanligt kommer känslan av tomhet över en och tycks sluka hela ens inre till bara skalet är kvar... Men detta går ju inte för sig! Att läsa seriens alla böcker i fel ordning, så jag börjar att rätta till det felaktiga och börjar läsa bok nummer två ännu en gång och efter det trean... Men nu sitter jag här igen, med tomheten som sprider sig i mitt inre... Vad kan det finnas som kan stilla den storm som ingen kan se? Det svaret fann jag för ett bra tag sen... Att skriva själv, men för mig finns det inget slut, de kommer alltid att fortsätta, det finns inga dåliga slut...

Jag avslutar ännu en gång med ett citat från en vän och jag kan inte annat än hålla med honom...

"Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. De får mig att skratta och gråta och hitta meningen med livet."

Trohet, Tystnad och Pliktkänsla...

Jag föddes in i fel tidsålder. Det är en känsla som dyker upp ofta. Och den besannas varje dag...

Om du har träffat mig så vet du nog hur jag är, jag är en sympatisk människa som vill hålla många nära. Det är nog det typiska "Albin"...

Men problemet är att jag inte är kompatibel med mycket av det som finns idag. I det sökandet har jag under tidens lopp ändrat så mycket av den jag är, så när jag ser på mig själv så är jag en allt för skev bild av mig själv jag ser.

Det jag värdesätter finns knappt idag och där det finns så är det ofta redan fullt.

De som jag ser som det finaste jag kan ge, är idag inte värt ett dyft. Det jag värdesätter är samma sak.

Idag så är det så svårt att bara hålla ett löfte då det finns hundratusen bortförklaringar, men inte en enda är riktig och sann. För mig är just det ordet och löftet mitt allt. Det är det som jag ser.

Jag kan med gott samvete säga att jag är nog den mest förstående människan på jorden. Jag kan förlåta det mesta av de jag håller av. Men det finns en gräns, en som sällan krossas, men den har blivit prövad av människor allt för många gånger nu...

Jag gillar inte och vara negativ, det är det sista jag vill (av många anledningar). Men det finns tider då det flödar över, detta är denna gång...

Jag vill avsluta med orden från vad jag ser som en god vän och vägvisare...

"Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."

Då bilder blir ord och allt får liv...

Det var länge sen jag fick tömma min bägare med livets vatten. Bägarens vatten kändes grumligt och bittert då den stått stilla väldigt länge. Det ända sättet att få bort bitterheten är att tömma bägaren och låta den fyllas igen. Men för att det inte ska stå och bli bittert igen så måste man aktivt ge ut av det som finns. Men den sista tiden så har det varit som att hälla livets vatten på den hårda klippan där inget tycks växa, även om det är min favorit plats av många skäl, men jag vet att även om jag inte kommer att få se det växa där så hoppas jag att jag ska hjälpa den som kommer efter. Men glädje fyller mig då jag kommer till bördig mark och då jag häller ut av livets vatten så skjuter det upp liv vart man än ser och en äng

Vad är det som fyller din bägare? Jag ska inte avslöja vad som finns i min, men det är ingen hemlighet...

Så vill jag till slut citera Oromis. "Jag kan inte låtsas att jag gillar det här, men syftet med livet är inte att göra det vi vill utan det som behöver göras. Detta är vad ödet begär av oss."

En tuff vecka...

Denna vecka har varit en tuff vecka på många sätt. Den har etsat sig fast både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig under hela mitt liv varit på vårdcentralen så många gånger på en vecka. Mycket är fel just nu eller ska man kanske säga att det är inte mycket rätt... Jag försöker se på den ljusa sidan, men det är svårt när man ligger halva natten och hostar lungorna ur sig. Det kan till och med visa sig att man enligt biverkningstabellen på tabletterna är 1 på 10000... Eller när man kollar ner på sina fingrar och undrar om det någonsin kommer att bli som förut. Men jag ser redan nu att svaret är ett nej...

En helg fylld med roliga ting...

Nu i helgen så vankades det bröllop, så redan där var helgen nästan fullbokad... Men det hindrade inte att man kunde klämma in lite extra... Det blev en helg fylld med skämma människor och trevliga stunder.

Det började med fredagen då vi öppnade för Alive Teens med tårttävling. Riktigt snygga tårtor blev det (och goda)...

Jesus på korset.

Jesus och Petrus går på vattnet...

Jesus födsel...

Sen lördagen så var det en tidig avfärd då vi planerade att komma i tid till vigseln. Det var lite trångt där bak då Ullis, jag och Erik trängdes där. Det var nog Ullis som hade det värst... (Jag har fått det bekräftat av Ullis i efterhand...) Jag klarade mig ganska bra.

Vi var/är så sjukt snygga!

Vigseln var väldigt fin och de såg väldigt vackra ut. Mycket bra sång och musik, som jag redan misstänkte då jag såg vilka som spelade och sjöng... Till slut så fick vi höra dem två säga ja till varandra...

Festen var senare i en fin festlokal vid vattnet några mil bort. Jag fick äran att filma de större händelserna åt brudparet. Det fanns många gamla vänner som man inte sätt på länge, så det blev mycket skratt där man gick fram.

Mycket roligt fick man reda på och dela med sig på festen genom samtal, tal och filmer... Men tiden flög förbi och det började bli dags att röra sig hemåt

Det var väldigt, väldigt tungt att gå upp tidigt till kyrkan då jag skulle ha ljudet, men allt löste sig då Tomas kom till kyrkan och frågar om det var jag som skulle ha ljudet...

Efter det så återgick jag till min ordinarie (mycket trevligare) uppgift vara med Ullis på Alive Teens vilket var terminens första. Många nya ansikten för söndagen men jag hade träffat dem på fredagen redan...

Efter det så bar det av hem för att äta innan det var dags för handboll där Kesia spelade! Väldigt trevligt men jag var fortfarande trött. De vann den första matchen och tog sig till final, men klarade sig inte hela vägen... Sen var det halstabletter som skulle handlas och sen hem där jag är nu...

Livet är vad man gör det till. Jag väljer att se saker och ting runt omkring mig på ett visst sätt för att det gör mig glad. Det spelar ingen roll vad andra tycker, detta är min vardag och mitt liv.

Livets Äventyr fortsätter...

Bröllops förberedelser...

Nu så är allt kollat, fixat och trixat... nästan allt, har bara några pyttesmå saker kvar att fixa. Men jag har varit och köpt en ny skjorta. Kollat så att slipsen passar... Lagat ett par byxor... Men jag passade på att laga två till när jag ändå höll på. Jag orkade inte göra nya fickor till bröllopsbyxorna... det tar en sån otroligt lång tid...

Men imorgon så bär det av i full bil ner åt landet med nära vänner och familj.