En saknad vän...

Jag är ingen talare. Om jag är någonting så är jag en skrivare. Men nu är även skrivandet svårt.

En vän till mig gick nyligen bort... men det är egentligen inte bort, han gick hem. Igår så var jag på hans begravning och minnes stund. Det kändes väldigt tungt. Han är den första vännen som gått vidare för mig... Men alla som hade träffat honom talade om samma sak, även det delade jag med dem.

Han talade alltid liv, jag har aldrig hört honom tala illa om någon. Det fanns alltid ett leende på hans läppar, det är det jag ser framför mig. Han kommer alltid att vara en förebild för mig i så mycket.

Det enda jag vill säga är, tack. Tack för att du hjälpt mig förstå vikten av kärleken till Gud och mina närmaste, tack.

Jag är så otroligt stolt över att kalla honom min vän.

Men enda jag önskar är att han också såg mig, som sin vän...