söndag 18 mars 2012

Tid och Otid...

Veckan har verkligen sprungit förbi... Jag märkte det så tydligt då jag gick vägen till hemgruppen och jag stod och väntade på att Ullis skulle komma. Då kändes det som att jag hade ståt på samma plats dagen innan, men det var en vecka sen... Tiden går så fort!


Världen tycks vara uppochner... Eller så är det jag... För så fort jag har gett upp med en sak så vänder allt och blir på ett annat sätt... Väldigt luddigt... Men då jag säger åt mig själv att jag sluta hoppas och önska så vänder allt! Jag blir så trött för då hoppet är tillbaka så vänds allt bort igen och inget har förändrats... Då kan jag inte vända ryggen till och bara gå. Det finns så mycket mer.


Men tiden går så otroligt fort och jag vill hinna med så mycket... jag får helt enkelt göra så gott jag kan med det jag har...

Äventyret fortsätter...

fredag 16 mars 2012

Nytt år, skratt och vänner...

Det är ett nytt år! Jag kom och tänka på det nyss, vet inte varför. Men det första som kom upp då var att jag är gladare än på mycket länge! Det har inte hänt mycket, men det som hänt har gjort mig glad.
Man säger ju att man ska skatta sig lycklig... Men det kan också vara att man kan skratta sig lycklig också! De senaste veckorna har jag skrattat mer än vad gjort på många månader och det gör mig ännu mer glad.

Sen igår så gjorde jag det som jag velat göra jätte, jätte, jätte länge! Få se insidan av klosterkyrka. Och igår så stod dörren på glänt! Med en obetydlig övertalning så fick jag med mig min vän in där också. När vi kom in så hörde vi (jag skriver i vi form för det var inte bara jag som var med, men upplevelsen kan skilja sig i våra skilda uppfattningar...) en klarinett spela. Först trodde jag att det var musik i någon högtalare (såg några sitta längs med pelarparen.) Men så var det inte, långt där framme så stod det en man och spelade. Jag kommer till mannen senare... Jag tycker att kyrkor är otroligt spännande byggnader för de utstrålar någonting annorlunda. Det var ett tag sen jag var i en katedralliknande kyrka men denna var otroligt vacker. Jag fick en välkomnande känsla men fylldes också av respekt... Vi gick långsamt framåt och såg på alla detaljer som följde sig. Efter den långsamma marsen längs kyrkgången så pratar vi med den klarinett spela de mannen. Han berättar om kyrkans historia och en del om Eskilstunas. Efter det så blev det ännu en långsam färd tillbaka till verkligheten på utsidan... Ett mycket spännande äventyr!

Sen har jag träffat så mycket nya människor! Vissa som glidit bort, medan andra har fastnat. Vilket gör mig glad!... Nja skulle nog faktiskt säga lycklig... (För dem som fastnat...)

Och idag hände det någonting som gjorde mig lite paff. Jag var på jobbet och hade precis lämnat av bröd på Ekängen och höll på att säkra lasten för den långa färden till Flen. Då kommer Pågen killen ut och vi pratar lite om att det äntligen börjar gå åt rätt håll med vädret och annat i den kultiverade brödkulturen... Så strax innan jag ska stänga och åka så vänder sig han till mig och säger, "ni bakar väl inte hamburgerbröd?" Jag svarar, "nej det gör vi inte." Då singlar det ner två påsar hamburgerbröd! "Där har du. Ha en trevlig helg!"
Det gjorde mig glad...


tisdag 6 mars 2012

En vän, Flera idioter, på mitt lilla äventyr...

Jag har spelat ett spel som heter Skyrim. Jag kan börja med att säga att det är så otroligt, sjukt bra spel. Det är så otroligt snyggt gjort. Men det är inte just det jag vill prata om... I spelet (som är ett väldigt "fritt" spel) så har jag haft hjälp av olika medhjälpare som jag har ibland betalar dyra pengar för (i spelet), eller bara vänner som jag skaffat. De är väldigt bra att ha med sig då de kan vara lockbete och hjälpa en att bära alla de tunga sakerna som man samlar på sig. Men de är så otroligt klumpiga! De kan höra på tusentals meter då de smyger... Om det finns en fälla som jag väldigt instruktivt undviker så kommer de i tio fall av tio att kliva rakt i fällan och varna alla fiender att nu är vi nära... Men det fantastiska är att de inte dör, de blir bara väldigt skadade och kan krypa till en säkrare plats (och om de har möjlighets så utlöser de ännu en fälla...) De är väldigt osmidiga... men de kan dö... De kan de, för om jag går in för att slåss mot ett troll så kommer de med allra största säkerhet att slinka in mellan mig och trollet och blir då dödade av MIG då jag inte kan stoppa mitt svärd! Jag vet inte hur många gånger jag fått hoppa tillbaka en kvart i spelet för att då få det ogjort... Det var bara irriterande. Men så för, jag tror det var en vecka sen, så hittade jag en herrelös hund längs med en väg. Han ledde mig till sin förra herre som blivit dödad av en björn. Jag tog med mig hunden och blev hans nya herre. Jag blev väldigt glad av att ha en fyrfota vän med mig. Och det visade sig otroligt fort att han var mycket bättre än min tvåbenta idiot... Min hund (som jag till min sorg inte kommer ihåg namnet på...) UNDVEK fällor och försvarade mig mot alla fiender. Men den lycka skulle inte vara länge...
Jag hade i uppdrag att minska antalet grottbjörnar i ett område där det verkligen kryllade av dem. Det gick mycket bra, jag tog dem en och en tills jag hamnade i en riktigt stor hop på fem björnar. Det blev en jobbig strid, men min hund klarade det bra. Men då jag ska döda den sista björnen och ska slå det sista slaget så anfaller min hund björnen och blir då träffad av mitt svärd! Han faller ihop död bredvid björnen. Jag bli väldigt upprörd! Vad har jag gjort!! Men då jag tittar närmare så har han två pilar i sig... Björnar har inte pilar och då jag vänder mig om för att se var min "medhjälpare" har varit under hela striden, så ser jag henne stå lite längre bort och byter precis ut sin pilbåge mot ett svärd! Så hon har då skadat min hund såpass mycket att mitt hugg dödade honom. Då blev jag arg! Jag hoppade tillbaka i spelet, men då hoppar jag långt tillbaka (eftersom det hade gått så bra hade jag inte gått in i menyn, vilket är då den sparar...) en bra bit innan jag hittade min hund. Så jag skyndade längs med vägen som jag tidigare gått. Men denna gång möttes jag inte av någon hund... Jag började då leta efter den döda mannen. Efter mycket sökande så hittade jag mannen. Men vid hans fötter låg min hund som vid den tiden inte var min hund, död. Denna gång hade björnen tagit honom också. Detta var den sorgligaste delen i hela spelet... Jag la faktiskt ifrån mig kontrollen i två dagar.

Men så för två dagar sen så sprang jag på en man i en liten by som tränade upp lydiga hundar. Vilket gjorde mig jätte, jätte glad! Så jag köpte en hund som jag är väldigt nöjd med. Men han har skrämt mig många gånger då vi hamnat i slagsmål med banditer och han är helt borta och man kan inte höra han skälla. Genast tänker jag på förra gången och skuldkänslorna är där på en gång... Man hinner bli väldigt orolig och letar vand alla de som ligger på marken. Men sen visar det sig oftast att han sett en fiende längre bort och beslutat sig för att ta hand om honom också! Han är så otroligt bra!

Men en gång precis då jag skaffat honom så var jag i en stad lång upp i norr där dom har en magiskola. Jag fick gå med där och lära mig lite mer om magi, men. Då bad jag min hund att sätta sig vid dörren, så att hans skällande inte skulle störa hela klassen. Han satte sig lydigt och var inte till besvär. Men när jag var klar med klassen så visade det sig att jag nu hade fått tillgång till hela deras bibliotek och då skulle jag kunna hitta de speciella böcker som jag länge letat efter, så jag skyndar iväg... Men efter en stund så känns någonting fel... Någonting fattas, jag hör inget skällande bakom mig! Jag skyndar mig iväg till lektionssalen, nu hade en annan klass börjat och han fanns inte där inne!! Jag söker av hela den stora salen innan jag hör ett litet skall. Jag skyndar ut ur salen och hittar honom precis utanför, som om han inte ville störa den nya klassen efter att jag bara sprungit ifrån honom... Det var en läxa jag fick lära mig där...

Äventyret fortsätter...

måndag 5 mars 2012

Strid och Krig...

Varför är krig och strid så lockande? Det har en dragningskraft som är otroligt stor. Om en film inte innehåller något slagsmål eller att någon blir allvarligt skadad så är det inte en bra film, är det verkligen så det ska vara? Är det så att i en film så sätts den in i ens eget liv. Vem är jag? Är jag hjälten som, vad som än händer alltid kommer att stå på den goda sidan och slåss för en god sak. Eller är jag den onde som med fula knep försöker besegra det goda för en sak som bara är klar för mig.
Är det en förhoppning att genom det onda jag gör finns det hopp. Om hjälten tvingas slåss för det han tror på så kan jag också få göra det. en sorts rättfärdiggörande handling. Men krig skulle inte behöva finnas om var och en kunde om så bara acceptera en annan människa för vad och vem den är. Det lilla är det ända som behövs i den kosmiska grytan. Ur krig och strik kommer bara elände och i get gott kommer ur det.

Det jag vill ha fram är (tror jag...) Vem lär jag mig av hur jag ska leva?

"Det finns inga dåliga elever. Bara dåliga lärare." - Mr Han.

Äventyret fortsätter...

fredag 2 mars 2012

Längtan eller Förväntan?...

Förväntan/Längtan. Jag har under flera dagar haft dessa nyckelord väldigt nära. Men i dagens Sverige så känns det så otroligt kluvet. Jag är van att få det jag vill på en gång eller genast... Det är oftast de alternativen som erbjuds. Jag har sedan jag varit liten haft svårt för att vänta. Men det blir bättre och bättre. Men det här med förväntan, det handlar nästan alltid (om inte alltid) om att en person ska svara. Det må så vara om det är ett prov som ska bli rättat, en doktor som ska undersöka prover eller en vän som inte hört av sig än. Men... det där var dåliga exempel på dit jag ville komma... Vi skippar de första två och tar det sista med vännen. Så en vän ska höra av sig om ____ (vad det nu kan vara...) och det kommer inte att gå fortare av att ringa och fråga vad svaret blir... Då är det bara att vänta... Vilket är jobbigt, tråkigt, allmänt förskräckligt... eller så kan man med en neutral förväntan vänta på det svar som skall komma...
Nu har jag förvirrat bort mig själv i allt detta... Jag slutar nog här, så har jag inte sagt någonting jag inte vill säga. Men det jag vill komma fram till är, att jag vill längta mer. Jag vill förvänta mig någonting av det jag gör. En dag kan med lätthet flyga förbi och vara borta för alltid. Men om jag förväntar mig någonting så fylls dagen med en mening och den dagen kan fyllas av det jag älskar allra mest... Nu är jag framme.

Så med stora förväntningar så fortsätter mitt och ditt Äventyr...