Veckan har verkligen sprungit förbi... Jag märkte det så tydligt då jag gick vägen till hemgruppen och jag stod och väntade på att Ullis skulle komma. Då kändes det som att jag hade ståt på samma plats dagen innan, men det var en vecka sen... Tiden går så fort!
Världen tycks vara uppochner... Eller så är det jag... För så fort jag har gett upp med en sak så vänder allt och blir på ett annat sätt... Väldigt luddigt... Men då jag säger åt mig själv att jag sluta hoppas och önska så vänder allt! Jag blir så trött för då hoppet är tillbaka så vänds allt bort igen och inget har förändrats... Då kan jag inte vända ryggen till och bara gå. Det finns så mycket mer.
Men tiden går så otroligt fort och jag vill hinna med så mycket... jag får helt enkelt göra så gott jag kan med det jag har...
Äventyret fortsätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar