Idag gjorde det jag ska göra hela sommaren på jobbet, (men på ett sätt så hoppas jag att jag inte kommer att vara med om det igen. Men jag satt och klippte gräs, vilket är mitt jobb om du inte redan visste det. Då jag klippte så kom jag till ett parti där gräset var högre och tätare än vad det var på resten av fältet. (Där jag klippte så var det mer ett fält med gräs än en gräsmatta...) Eftersom det var så högt och tjockt så var jag tvungen att köra långsamt, men också för att se upp för stenar, (de som plogade i vintras gjorde inte ett så gott arbete, men mer om det en annan gång.)
När jag då körde sakta genom gräset så såg jag hur någonting hoppade iväg framför klippdäcket. Jag blev livrädd för en sekund för jag kunde inte förstå vad det var för någonting. Men efter någon millisekund så förstod jag vad det var jag sett. Skälet till att det var svårt att komma på vad det var var för att det inte var en sak utan två. Det var två små harungar som gömde sig i det höga gräset. Men gräsklipparen hade skrämt dom och de for iväg åt olika håll och gömde sig i gräset igen och försvann.
Jag fortsatte klippa, men under varvet bort så försökte jag komma på vad jag skulle göra. De kunde inte vara kvar i det höga gräset, (för det var det jag skulle klippa...) men när jag kom tillbaka till den plats som de innan hade hoppat upp så kunde jag inte se den, inte någonstans. Jag hoppades att de hade hittat en annan plats att gömda sig på... Så jag fortsatte att klippa, men försiktigt. Och tur var det för några meter efter det så hoppade de upp ur gräset igen. Men denna gången stannade jag maskinen och hoppade av. Med armarna utsträckta i den riktningen jag trodde att de var, stod jag där och undrade vad jag skulle göra. Då såg jag att där Kalle klippt tidigare fans en stenhög med högre gräs runt om. Där kunde de gömma sig till föräldrarna kom tillbaka.
Men det jag inte visste om var att jag var iakttagen.
Efter lite letande så hittade jag den första, den kunde jag valla till stenhögen. Den hoppade åt höger och vänster med öronen högt uppe.
När det var gjort så började sökandet efter den andra. Tillslut hittade jag den. Men den rörde sig inte ur fläcken, men jag såg att den andades. Jag kom ihåg att man inte ska röra ungar, men det fanns ingen utväg.
Utan något besvär kunde jag plocka upp den och flytta den till samma plats som den andra ungen var.
Då den låg i min hand så kände jag hur den andades och hur hjärtat slog snabbt. Jag hade ett litet liv i mina händer. Efter det så kände jag min stolt att jag lyckats med det jag gjort, så jag gick tillbaka till min maskin och fortsatte klippa, men innan jag åkte ner på andra sidan kullen så tittade jag tillbaka på sten högen en gång till. Jag kunde inte se dem någonstans, det ville jag inte heller. Jag hoppades att de skulle skulle vänta där. Jag fortsatte klippa varvet runt, men då jag kom upp på krönet så kände jag att någonting var fel. Vid stenarna så var det en väldig aktivitet. Stora kråkor verkade slås. Jag kände hur mitt hjärta sjönk i bröstet. Genast stängde jag av aggregatet, höjde upp bordet och susade ner för baken till stenarna. Men innan jag hann fram så slutade kråkorna att slås och plockade upp en varsin unge i näbben och flög iväg, inte långt. Bara tillräckligt långt bort så de skulle kunna äta ifred.
Efter det så var det ingen bra dag... Men som en grym påminnelse, så följde den ena kråkan efter mig resten av dagen som om den hoppades att jag skulle hitta någonting mer åt honom...
Idag blir det inget, "äventyret fortsätter", idag blir det,
Äventyret tar också slut...
