Veckans lärdom...

Veckans lärdom.

Är att jag inte är bra på att tälja... Under många år så har jag haft föreställningen att jag är bra på att tälja. När jag nu tänker efter så grundar den sig i att för sju år sen så var jag bra... Men när jag då hittade ett alster så inser jag att det var en grov vanföreställning. Men under alla dom här sju år sedan så har jag samlat på mig träbitar som jag har tyckt om.

Den här veckan så bestämde jag mig för att nu skulle det ske!

Resultatet har inte förändrats på dessa sju år...

Jag är fortfarande bra på att arbeta med trä, men inte att tälja. Men nu vet jag en till sak om mig, det är det viktigaste...

Alltid tacksam, aldrig nöjd...

Är jag där jag drömde att jag skulle vara när jag var yngre?

Svaret är nej och det är jag glad för. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig allt jag har fått åstadkommit under alla dessa år i Eskilstuna. Men är jag nöjd? Där är svaret ett mer sorgsätt nej. Jag vet att jag skulle kunnat göra så mycket mer, om jag hade gjort mindre. Det jag menar är att om jag inte skulle gjort allt sånt där som jag bara sa ja till som jag sedan inte kunnat bryta mitt ord.

Nu så finns inte glöden där, min passion har slocknat, som när askan kväver elden. Kvävd av mina egna värk. Det är så sorgligt, för jag känner att en del av mig nog inte kommer att komma tillbaka. Det som jag hoppas är att jag fortfarande kan följa min kallelse att få passa in trots mina fel och brister...

Öronbedövande tystnad...

Jag har varit på läger i tre dagar. Jag älskar verkligen att få utmana mig själv med mina ungdomar. Även om jag inte är deras ungdomspastor så har jag ägnat många, många fredagar med dem och de är mina vänner.

Men lägren är bäst. Det blir så intimt, jag kan inte hitta ett bättre ord, man får lära känna varandra på ett nytt sätt.

Men som alla andra saker i livet så tar det slut. Nu sitter jag hemma och undrar varför allt känns så fel.

Det känns som om det är någonting som fattas...

Men då jag sluter mina ögon så hittar jag svaret. Det är tystnaden. Ingen som skrattar på en annan våning, ljudet av pingis finns inte där heller. Det är ingen som ropar mitt namn. Men det är inte mitt namn som betyder någonting, det är att få vara behövd. Få finnas till hands.

Där jag behövs kan jag känna mig hemma.

Men livet springer vidare. Jag har nu fått lämna min osa, där min energi har fått omvandlas till någonting mycket mer värdefullt, tro, hopp och kärlek.

Det finns två saker jag önskar. Det är att de ska komma så mycket längre än mig och att de någon gång ska förstå hur mycket de betyder för mig. Det är mina önskningar.

Jag hoppas att det jag fått kommer att räcka länge, det är allt jag önskar.

Äventyret fortsätter...