Jag har varit på läger i tre dagar. Jag älskar verkligen att få utmana mig själv med mina ungdomar. Även om jag inte är deras ungdomspastor så har jag ägnat många, många fredagar med dem och de är mina vänner.
Men lägren är bäst. Det blir så intimt, jag kan inte hitta ett bättre ord, man får lära känna varandra på ett nytt sätt.
Men som alla andra saker i livet så tar det slut. Nu sitter jag hemma och undrar varför allt känns så fel.
Det känns som om det är någonting som fattas...
Men då jag sluter mina ögon så hittar jag svaret. Det är tystnaden. Ingen som skrattar på en annan våning, ljudet av pingis finns inte där heller. Det är ingen som ropar mitt namn. Men det är inte mitt namn som betyder någonting, det är att få vara behövd. Få finnas till hands.
Där jag behövs kan jag känna mig hemma.
Men livet springer vidare. Jag har nu fått lämna min osa, där min energi har fått omvandlas till någonting mycket mer värdefullt, tro, hopp och kärlek.
Det finns två saker jag önskar. Det är att de ska komma så mycket längre än mig och att de någon gång ska förstå hur mycket de betyder för mig. Det är mina önskningar.
Jag hoppas att det jag fått kommer att räcka länge, det är allt jag önskar.
Äventyret fortsätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar