Träd...

Om du känner mig och har pratat med mig, så tror jag att jag har nämnt någonting om växter eller i alla fall träd. Om jag inte har gjort det så har du missat någonting, kanske en av de de största sakerna som har format om mitt sätt att tänka och se på omvärlden. Jag kan med gott samvete säga att jag älskar träd och var gång jag ska beskära ett träd så är jag alltid lite för försiktig. Men det är utifrån en djup respekt för den kraft som då är framför mig. Trädet är den största levande tinget på vår planet, det kan inte bli större. Jag tror att det största trädet i världen väger mer än tio blåvalar tillsammans, det ger ett annat perspektiv på världen. Det ända som den behöver är lugn och ro. Men även stormar kan fälla jättarna. Det finns en till synes liten en som är över tretusen år gammal. Den föll men slog rot igen och har växt på ett onaturligt sätt sen dess. Det var tusen år innan Jesus föddes. Trädet hämtar sin kraft från en källa som inte finns på denna planeten ens! Dess rötter djupare i jakten på allt som den kan behöva. Till och med berg spricker och vittrar bort efter dess vilja. Det är riktig kraft.

Den fulla göteborgaren som ville slåss...

Idag så hängde jag och Hampus på eftermiddagen. Vi spelade lite spel, men så blev Hampus hungrig så vi gick till Mcdonalds för att äta lite innan det var dags att dra sig hem...

Då vi kommer kommer in så är det bara en man som står vid kassan. Klockan är ring 21:25. Då vi står och beställer så kommer det in ett yngre par som pratar engelska med varandra. Jag reagerar på det då vi tidigare var på Godisland så hade det varit ett annat par som hade kommenterat den annorlunda papperskvaliten på godispåsarna på engelska. Då vi var klara med våra beställningar och var på väg till ett bord så kommer det in en grupp på elva personer, men det visade sig vara tre olika grupper... De som gick först var ett gäng tyskar. De andra lyckades jag inte lista ut var de kom ifrån. Men sist av dem som kom in var en göteborgare... Det är om honom detta handlar om. Han klargör tidigt att Göteborg är den bästa platsen i Sverige. På gängen och talet så förstår jag att han fått i sig lite för mycket... Han tränger sig förbi några som stod före honom och ska beställa. Då detta händer så har det första paret satt sig vid sitt bord och dom har fått en del av det som de skulle ha. Men mannen verkar bli arg, för han ser på kvittot att han inte fått rätt. Han går till kassan och med knagglig engelska förklara att han inte fått rätt. Hon i kassan gör då en ny beställning. Men göteborgaren ber om att få en stark öl. Men det finns inte på Mcdonalds. Han gör det klart och tydligt att i Göteborg där kan man köpa både stark öl och snus på deras Mcdonalds. Han svär så det osar över hur förskräckligt det är med alla stockholmare. Han fortsätter hålla en utläggning om att Eskilstuna är lika hemskt som Stockholm och att han hatar alla Stockholmare för att de är alla bögar. Då han för mannen klaga så tar mannens parti. Mannen beskriver en tragisk situation hur han väntat i en halv timme på sin hamburgare och nu så är det fel... Då jag kollar på klockan så är den 21:40... Göteborgaren börjar då skrika på personalen att detta aldrig skulle kunna hända i Göteborg att någon skulle få vänta i femtio minuter på att få sin hamburgare... (Jag kollar på min klocka, den är 21:42...) Tyskarna har satt sig en bit bort och äter i lugn och ro. Mannen som var där inne då vi kom är nu borta. Mannen med hamburgerproblem blir utfrågad av göteborgaren vart han kommer ifrån. Han berättar att han kommer från Finland på en norrländsk svenska... Göteborgaren fortsätter att hetsa upp Finnen och kräver åt hans vägnar att han ska få pengarna tillbaka.

Efter mycket om och men så får alla sin mat som de ska ha. Men han fortsätter att klaga på personalen dåliga kvalitet och att de inte har ett sortiment för en göteborgare.

Jag känner stämningen håller på att laddas upp. Göteborgaren har nu fått syn på Hampus och mig. Och förklarar ännu mer hur dåligt Eskilstuna är och hur alla som bor här är bögar för att de vill vara som Stockholmare... Då Hampus och jag nästan är klara så utbrister Finnen att hamburgaren är jätte äcklig och att den inte ens är klar... (Då har han redan ätit halva hamburgaren...) Göteborgaren plockar upp tråden direkt. Han säger åt honom att gå och kasta den i ansiktet på hon i kassan. Men då Finnen inte gör det så säger han att om han vill så kan han göra det... Finnen är irriterad men inte tillräckligt för att göra någonting. Nu vänder sig göteborgaren till Hampus och mig igen... Nu vill han kasta den på oss... men inte heller detta faller Finnen i smaken.

Nu är Hampus och jag klara. Då jag tar på mig min jacka så reagerar göteborgaren direkt. Han frågar om vi har något problem. Jag förklarar att jag vi har ätit klar och att vi ska gå. Han frågar om jag är feg. Jag svarar att det är jag inte. Då vill han genast slås, han slår sig på armbågen och förklarar hur ful och tjock jag är. Jag ser åt han håll när jag tagit upp brickan och säger säger ett nej. Men detta verkar göra honom ännu mer irriterad. Men nu har vi slängt vårt skräp och är på väg ut... Det sista jag hör innan dörren går igen är hur han vill slå ner någon ur personalen...

Jag är glad att han gav sig på mig, för det skulle krävas väldigt mycket för att få mig att slås... Men om jag skulle bli tvungen så skulle jag ha vunnit. Det vet jag. Han har tur att jag är så snäll som jag är...

Skrivandets kraft...

Jag har nu under några dagar jobbat väldigt mycket med min "bok" och det har varit väldigt produktivt. Men nu när jag har läst igenom den ett par gånger så minns jag alla de sakerna som jag varit med om under mitt liv. För "boken" är jag, men ändå inte. Den är och tror ändå inte jag. Den är byggd på alla mina förhoppningar och besvikelser. Allt av kärlek och glädje som fyller var sida är min, men även hatet och ondskan som finns där är min... Det gör mig ledsen att se det så svart på vitt. Jag är allt och alla i mina berättelse. Jag tror inte att man verkligen kan förstå min om man inte läst vad som hänt var och en i min berättelse.

Jag märkte för några dagar sen hur fatal förändringen blir för mig om jag får uttrycka mina känslor i ord. Jag hade skrivit en sammanfattning om detta år och hållit den positiv. När jag då träffade en av de personerna som jag skrivit mycket om så såg jag den personen i ett nytt ljus. Som när man glömt att ta på sig glasögonen och när man sätter på sig glasögonen så blir allt klart. Så kändes det. Men det vet inte personen om ännu, men det kommer senare...

Värdefull...

Jag har funderat på saker och tings värde. Det finns saker som jag värdesätter väldigt högt, men som i andras ögon inte är värt ett dugg. Men det är svårt att se vad en annan person värdesätter om man inte känner personen... Jag tror inte att jag har många saker som jag värdesätter, men de saker som jag värdesätter är värda så mycket mer. Jag tror att någon lyssnar på mig, är den största... Att någon tar av sin egen tid för att ägna den till att lyssna på mig. Men då är det kanske tiden som är det viktigaste... För man behöver inte prata hela tiden. Att någon bara finns där är nog ännu viktigare.

Det finns människor som jag värdesätter. Jag ska kanske säga, försöker att värdesätta. För det finns ingen gräns hur mycket de betyder för mig. Jag tror att ju mer tid man ägnar tillsammans, som man värdesätter, det är det som gör personen så värdefull.

Jag hoppas att jag bara får en chans att få visa hur mycket dom personerna betyder för mig...

Bara bilder...

Vänner...

Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att ha såna fantastiska vänner! Det betyder så otroligt mycket för mig att få komma som jag är och  bara vara. Jag kommer inte att börja nämna några för då kommer detta korta inlägg att bli ett otroligt långt sådant...  

Det enda jag kan säga här är tack! Men det bästa är att jag göra desto mera nästa gång vi ses! 

Äventyret fortsätter...

Jakten på frid och ett stort projekt...

Idag så har jag och Ida ännu en gång suttit med hennes projekt och nu är det inte mycket kvar. Så nu börjar jag se ett slut på det, men då kommer nya orosmoln upp... Men, men... Sen så har jag varit iväg och undersökt en dröm... Jag har som sagt många projekt på gång, men ett av de största projekten som jag håller på med är att skriva en bok... Så var det så att jag var på ett tryckeri för ett annat ärende, men då kunde jag inte låta bli att undersöka vad det skulle kosta...

Jag har under en lång tid sökt efter frid. Både i mig själv och i omständigheterna runt mig.

Men jag tror att om jag får det i mig så kommer omständigheterna inte se så besvärliga ut...

Äventyret fortsätter...

Äventyret i äventyret fortsätter...

I helgen så var jag med och spelade in en låt till Idas projektarbete och det var otroligt kul!

Det finns få saker som jag behövde mer än detta.

Det är inte mycket jag kan säga utom att säga tack och åter tack Ida

Äventyret Fortsätter...

Åtta års plåga och glädje är nu över...

Åtta års plåga har nu nått sitt slut! Men den plågan hade blivit en del av mig och utan den så känns allt så tomt... Samma tomhet som fyller en då ens livsuppgift är avklarad... Men glädjen är dock stor, det har inte bara varit plågor och pina. Innerlig glädje, lycka och mycket kärlek har blivit mig given. För sanning har jag sett på var sida. De har format om mig under alla dessa år och givit mig en ny syn på det som är omkring mig.

Sedan fick jag svaret jag inte ville få men som jag i mitt hjärta visste. Sorgen är inte bara över att detta delade äventyr är över utan att delar av mitt äventyr fått sig en törn. Jag får med en annans vishet svar på den outtalade frågan. Så nu vet jag hur jag bör handla, men det gör inte saken lätt...

Så vill jag avsluta med några ord från några av mina vänner.

 "Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. 

De får mig att skratta och gråta och hitta meningen i livet."

/Jeod

 "Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, 

för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."

/Oromis

Äventyret Fortsätter...

Jag och mitt val...

Jag älskar att ge dela med mig av mina erfarenheter och vem jag är. Inte för att upp höja mig själv utan för att hjälpa andra och hjälpa en annan att nå längre. Min erfarenhet är mycket mån dyrköpt och att få dela med sig av dem får mig att glömma bort det pris jag betalt. Men andras glädje är min glädje, min glädje är andras glädje. Jag har valt mitt sätt att se på världen på mitt eget sett. För om jag skulle följa mitt hjärta så skulle jag gå under av mig själv. Jag är otroligt dålig på att få igång mig själv. Jag behöver människor omkring mig som jag tycker om. Och det har jag haft under veckan och helgen och det betyder så mycket för mig, mer än vad andra tror. Jag har människor omkring mig som jag värdesätter extra mycket då de alltid får mig att le och fyllas av glädje.

Det sägs att man ska hålla sina vänner nära, men sina fiender ännu närmare... Men det vill inte jag... Jag vill ha mina vänner nära och ge ut av mig och fyllas av dem...

Äventyret fortsätter...

Albins fotostudio och Idas projektarbete...

Idag så har jag varit fotograf för Idas projektarbete. Det var ofantligt kul, med mycket skratt och glädje. Ännu en gång så har Albins fotostudio haft öppet... Jag valde en av bilderna som inte kommer att användas i projektet...

Äventyret fortsätter...

Två rockband, fyra dagar, i Oslo...

Har varit med om några dagar som jag sent kommer att glömma...

Jag kan redan nu berätta att jag inte kommer att kunna berätta allt jag varit med om då det är otroligt mycket och vissa saker inte går att förklara. Men här kommer väl utvalda delar av äventyret i och utanför Norge...

Jag är, som jag tidigare skrivit, med i ett rockband som heter Golden Resurrection som deras ljudtekniker. Jag får nu hänga med på deras spelningar och denna gång så var det i Oslo på Nordic fest...

Det började med torsdagen, då Stefan kom och hämtade mig. Redan där så började äventyret, för bilen var redan full... Vi insåg att det skulle bli väldigt trångt, med två band i två bilar (Reinxeed skulle också åka med oss.) men vi åkte i god tro och hämtade en takbox. Sen bar det av till Örebro. Där så var det fullt ös och det slutade med att Stefan och jag åkte och hyrde ett släp då det inte fanns en chans att allt skulle få plats...(Som vi konstaterat en timme innan...)

Resan till Oslo var relativt händelselös, då jag satt och pluggade på ljudteknik och hur jag skulle koppla allt. Men det gick ändå snabbt att ta sig dit med släpp bakom sig... Den ända oron var om vi skulle bli stoppade vid gränsen då vi var "smugglare"... Mer om det får se öga mot öga...

Schemat över alla band som spelade i helgen...

Men väl i Oslo så upptäckte vi att de håller på att bygga om allt! Från en plats på motorvägen såg jag sjutton byggkranar! GPS:n Hade lite problem att fatta att man inte kunde åka in på byggarbetsplatserna... Sen när vi tömt kärran så skulle vi bara hitta en parkeringsplats stor nog för en bil och ett släp i centrala Oslo... (Suck...) Men vi hittade en gata som låg öde. Men det vi inte visste var att det var gatorna som de prostituerade höll till...

Festivalen var på Sub.Scene som verkar vara Sub Churchs tillhåll. Men då jag kom in i konsertsalen så var ljud nivåerna riktigt bra! Det var kraftfullt och behagligt. Kaggen och basen fick byxbenen att fladdra, samtidigt som sången hördes tydligt. Den ljudteknikern var riktigt duktig! (Mer om det senare...) Jag tror att den kunde rymma 350 personer om man vill...

Schemat över helgen alla spelningar...

Reinxeed som spelade redan den kvällen gjorde det för fulla muggar. Tommy som är med i det bandet också gjorde en riktigt bra insats. Den dagen var fylld av sköna människor. Men de skönaste var utan tvekan några som skulle förgylla hela resan, de vi träffade var Vilde-Sofie Bradahl Heimlund och hennes mamma May-Renée Bradahl Heimlund. Aldrig har jag varit med om att mitt huvud har fått jobba så fort som när de pratade... Det var en stor utmaning men jag gillade det. Jag är faktisk riktigt stolt att jag kunde hänga med så mycket ändå!

Tommy provar en mössa...

Reinxeed spelar första kvällen...

Men då kvällen sprungit förbi och natten varat länge så var det dags att bege sig "hem"... Det visade sig att vi skulle få bo hos en som heter Markus i hans kollektiv. Markus var en riktigt skön kille, en musik fantast och med ett stort hjärta. Den natten blev väldigt sen då alla instrument skulle bort från back stage. Men den lägenheten som vi skulle få bo i var så otroligt snygg, eller jag ska kanske säga häftig... 

Vilde-Sofie Bradahl Heimlund...

Två rockbands rumpor...

Men nu till en den första morgonen...Jag vaknade vid tio tiden av att Markus hänger ut genom fönstret. (Jag kunde inte för mitt liv förstå varför...) Men eftersom jag är så trött så blundade jag och allt försvann... Men då jag vaknar nästa gång så är det Markus igen, men denna gången så är han klistrad mot rutan... (Ännu en gång så ligger jag där helt oförstående...) Men plötsligt så vänder han sig om och skyndar ut ur rummet. Denna gången så somnar jag inte om utan ligger där och tar det lugnt. Så hör jag Stefans röst ute i köket. (Det visade sig att Stefan hade varit ute och sprungit och då han kommit tillbaka så hade det varit låst som Markus hade sagt... Men då han ringt på flera gånger så hade det kommit en städerska som släppte in honom. Men då hade han ingen nyckel in i lägenheten.. Så han står och ringer på igen... Det visade sig att det var här jag vaknade första gången... Markus som vaknar av ljudet hänger sig ut genom fönstret för att se vem det var, men han ser ingen... För Stefan står inne i trapphuset redan då. Stefan ringen på igen. Det är här jag vaknar andra gången...

Frukosten som tidsmässigt mer bör kallad lunch var en fantastisk syn. De andra grabbarna kom över för "frukosten" och samtalen fortsatte från dagen innan... Då alla i stort sett var klara så kom Markus nästan ofriviligt på att han glömt att ställa fram ett pålägg från himmelriket... Efter det så fanns det inte mycket att göra, jag kände att nervositeten började komma smygande, så jag satte mig och läste på mer om ljudteknik... Men dagen flöt på snabbt...

Då vår tid för linecheck började så vart det fullt ös. Jag började med att ställa upp de trådbundna hörlurssystemen som vi hade med oss. Men det fick jag inte mycket tid till. Men då jag var tvungen att känna scenen så hade jag gjort min vilja fram... Men väl nere vid mixerbordet så fick jag först en black out... Men jag klarade mig igenom den och tillslut så började jag förhört ljudteknikern på allt jag behövde veta. (Han var väldigt förstående och pedagogisk, men norskan gjorde det lite svårare...) Jag fick fort som bara den slänga upp det jag visste att de ville ha på det olika ställena. Efter några kommentarer från mina bandmedlemmarna och fixat därefter så var tiden slut för line check, så då var det bara att sätta igång!

Det var den bästa hamburgaren jag ätit,
men det kostade därefter...

Jag tyckte att jag gjorde riktigt bra ifrån mig, för att ha varit första gången på ett helt nytt mixerbord som jag fick två minuter att förstå... Det var några större missar som jag hade i början men det löste jag snabbt. Jag tyckte att det lät riktigt bra!

Efter en lång kväll så kom vi tillbaka till lägenheten, då var klockan nära halv tre...

Så kom lördagen med ett lugn, men det skulle snabbt förändra sig då jag gick ner på stan med två vilda rockband... Det var en del att ta hand om... Vi hade det otroligt trevlig...

Sen så bar det av till Subscene för våran sista dag där. Det var som vanlig många olika typer av band som spelade några mer i min smak och några inte. Christian har fick då bra kontakt med ett finskt band som heter HB och ett band från USA som heter Whitecross och där verkar det som att ännu ett äventyr kan utvecklas... Men att vara på Subscene betydde också att man träffa de May-Renée och Vilde-Sofie, men denna dag så spelade vi in en film som nästan är hemligstämplad...

Tommy rider fram längs Kirkegatan

Söndagen var hemfärdsdagen och den flög förbi med en förfärlig hastighet... Men det blev några sorgsna farväl då vi gick våra egna vägar. Men några ser jag redan nästa helg då vi har en spelning i Stockholm...

Jag är så tacksam för allt det jag fått vara med om under dessa dagar. Det går inte att beskriva allt med ord, men jag gör så gott jag kan... 

Men om jag ska på något sätt ska kunna sammanfatta allt det jag varit med om så är det musik, fantastiska människor, känsla av vanmakt och vackra människor...

Äventyret forsätter...

Men varför?...

Jag skrev i förra inlägget om en den fasta berggrund. Men igår fick jag en påminnelse om varför man ska ha en fast grund... Det jag har kommit fram till är, att den inte är till vara för mig. Den är även för dem som är omkring mig, då deras fundament brister. Men har jag då plats för ännu en person på min grund? Men att släppa in någon till det närmaste av en själv kan inte vara bekvämt? De kan se alla fel, alla dåliga beslut, allt det som ligger skräpar i ens liv. Men är det inte där man verkligen lär känna någon? Det är i den ärligheten som man verkligen får reda på vem man är... Men jag vill aldrig att det ska ta slut på plats, men om jag inte gör någonting åt det så är det inte en fråga om det kommer ta slut utan när. Det är i de stormiga delarna av ens liv som vänskapen visar vad den är gjord av, då den antingen bär eller brister. Men de banden som bär, växer sig starkare av allt de varit med om... Om jag inte kan bortse från mig själv för en vän, hur kan jag då begära att andra ska göra det för mig? Jag älskar människor genom mycket. Det krävs mycket för att få mig att ändra mig. Men det finns människor som har gått över gränsen... Så vill jag sluta med en fråga mer till mig själv, men som andra kan behöva fråga sig själv. Hur många har jag plats för?

En fast grund...

Jag såg på en otroligt vacker film idag. Den hette Sweet nothing in my ear. Jag blev berörd på många olika sätt. Jag funderar själv på vad jag menar med vacker, men det jag tror att jag menar är en ärlighet och ett djup. Det är alldeles för mycket i världen som saknar djup och en känsla av ärlighet. Allt ska vara så ytligt och man ska alltid må bra. En sådan kultur är uppbyggd av lögner och det ända som kan byggas på det är mer lögner. För om en sanning kommer med så kan det knäcka grunden.

Jag bygger mitt liv på berggrunden. Där sanning och ärlighet är allt.

Telefon, förväntan och äventyr...

Varför ringer det alltid när man är upptagen?! Jag kan börja med att berätta att det är inte ofta som min telefon ringer, men när den väl börjar ringa så gör den det mycket... Och det är oftast då jag sitter och äter eller ska precis äta. Ett annat vanligt tillfälle är när man ska in i duschen eller är i duschen...

Jag blir alltid lite förväntansfull då det ringar jag har alltid några favoriter, för när dom ringer så är det oftast mer än ett socialt samtal. Det är äventyr på gång. Men då man ser att det inte där någon av dem så blir man för en sekund lite besviken. Men det går snabbt över för det finns fler människor med äventyr i tankarna än de jag tänker på. Jag vet att jag väldigt ofta säger att "det roligaste jag vet" till ett gäng olika saker (som för en del inte har en koppling, men för mig har dem det) men detta har jag sagt förut. Det bästa jag vet är att få följa med och ha ett äventyr tillsammans med någon. För jag tror och tycker att äventyr inte är ett äventyr försen det har delats med andra. Ett ensamt äventyr skulle jag nog mer kalla en skräck upplevelse, men ett delat äventyr är ett just ett äventyr. Det handlar inte bara om de fysiska upplevelserna utan också om det inre. Ett äventyr är att komma närmre en vän (vilket är mycket lättare i en pressad eller i annat ovanlig situation. Det är även där som man ser hur lång en vänskap sträcker sig.

Som vanligt så har jag en tanke när jag börjar skriva, men som fylls på av andra tankar och landar någon helt annan satans (vilket i sig själv är ett äventyr...) Det är nog därför jag började med denna "blogg"... För då jag skriver om det som händer här och nu så blir det till någonting mer än vad det var innan. Då kan dåliga dagar bli till en bra dag. Dagar märkta med sorg och hopplöshet få ett syfte, en plats som jag behöver besöka på min väg genom livet... Jag blir glad då en person kan stanna upp i sitt annars hektiska liv och finna någonting i mitt liv att le åt.

Nu väntar jag på att dagens äventyr ska sätta fart...

Livets äventyr fortsätter...

Det som alltid finns där när man ska sova...

Det är en glädje då en berättelse kommer till en, att få vara ett språkrör för en persons kamp, glädje, sorg och lycka, hur den blinde krigaren kämpar för att finna sin plats i en allt föränderlig värld, eller hur Sara ska reagera på sanningen som har undanhållits för henne... 

Men det har en stor baksida. Man kan inte sluta... Det blir alltid lite sömn då de dagarna kommer. Men lyckan väger alltid upp det. Få saker ger mig mer glädje. Det som kan slå det är att få läsa den för en person som förstår innebörden och ser allt. Det är glädje för mig. Tiden må vara min fiende, men vem kan kämpa mot något man varken kan se eller röra... 

Äventyret fortsätter...

Så... nu är jag med i ett rockband...?!

Det finns mycket som jag trodde skulle hända innan jag skulle vara med i ett band... Men nu är jag det. Men frågan som jag ställer mig och kanske en del andra, hur gick det till?... 

Det började med ett telefonsamtal... Min telefon ringde och jag kände inte igen numret... Jag hade en som jag inte ville prata med då, så jag övervägde om jag skulle svara eller inte, men jag tog risken... Det visade sig att det var Christian Liljegren som ville prata med mig. Vi kom in på mina planer inför framtiden och då undrade han om jag kunde tänka mig att hänga med hans rockband Golden resurrection och hjälpa dem med teknik och allt möjligt. Och då fanns det lite saker som låg i nära framtid som behövdes planeras in... Så jag ska till Norge senare i månaden... De verkar vara ett riktigt skönt gäng så jag kommer nog att trivas riktigt bra. Ju mer jag tänker på detta ju mindre förstår jag det... Jag är inte bara med i ett band, jag är nu mera en missionär...! Jag får ännu en gång fått en chans som jag inte trodde var möjlig. Jag kommer att få resa runt och höra bra musik, träffa nya människor, berätta om det jag brinner för (det är inte bara träd... Det finns mer...)!

I lördags så hade vi ett öppet produktionsrep i kyrkan och det gick jätte bra och lät riktigt bra också (vilket är ett sjukt bra betyg i kyrksalen då allt ljud blir skit...)! 

 Jag undrar vart litet bär av härnäst... 

 Men livets äventyr fortsätter...

Böcker och deras berättelser...

För nästan 11 dagar sen så gjorde jag en fantastisk upptäckt. Efter över två års väntan så närmar sig stunden som jag väntat på i 6 år, boksläppet för en av världens bästa böcker kommer att släppas inom 7 veckor!!! Det är den sista boken i serien Arvtagaren. Men när jag såg det så var jag tvungen att läsa bok nummer tre bara för att friska upp minnet, när de ca 800 sidorna var slut så blev jag sugen på att läsa tvåan, för det var ett tag sen... Men när även dess ca 700 sidor också tog slut så fanns det ingenting som kunde släcka den törst som nu fanns i mig. Genast började jag leta efter ettan, men så kom jag på att den hade jag lånat ut för många år sen och inte fått tillbaka... Skandal... Så det fanns bara en sak att göra, skynda sig till biblioteket... Men då jag kommer dit så finns inte boken i hyllorna med de andra skatterna! Jag letar reda på en som kan hjälpa mig, även han ger sig in i sökandet men även han kommer fram till samma sak. Men han har ett ess i rockärmen och gå till sin dator och gör en större sökning efter den. Då hittar han den i magasinet!! Där kan den inte vara, det som var en början inte bara för huvudkaraktärens äventyr utan också för mig och mitt äventyr... Jag tar med mig den hem och klarar snabbt av den... Men som vanligt kommer känslan av tomhet över en och tycks sluka hela ens inre till bara skalet är kvar... Men detta går ju inte för sig! Att läsa seriens alla böcker i fel ordning, så jag börjar att rätta till det felaktiga och börjar läsa bok nummer två ännu en gång och efter det trean... Men nu sitter jag här igen, med tomheten som sprider sig i mitt inre... Vad kan det finnas som kan stilla den storm som ingen kan se? Det svaret fann jag för ett bra tag sen... Att skriva själv, men för mig finns det inget slut, de kommer alltid att fortsätta, det finns inga dåliga slut...

Jag avslutar ännu en gång med ett citat från en vän och jag kan inte annat än hålla med honom...

"Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. De får mig att skratta och gråta och hitta meningen med livet."

Trohet, Tystnad och Pliktkänsla...

Jag föddes in i fel tidsålder. Det är en känsla som dyker upp ofta. Och den besannas varje dag...

Om du har träffat mig så vet du nog hur jag är, jag är en sympatisk människa som vill hålla många nära. Det är nog det typiska "Albin"...

Men problemet är att jag inte är kompatibel med mycket av det som finns idag. I det sökandet har jag under tidens lopp ändrat så mycket av den jag är, så när jag ser på mig själv så är jag en allt för skev bild av mig själv jag ser.

Det jag värdesätter finns knappt idag och där det finns så är det ofta redan fullt.

De som jag ser som det finaste jag kan ge, är idag inte värt ett dyft. Det jag värdesätter är samma sak.

Idag så är det så svårt att bara hålla ett löfte då det finns hundratusen bortförklaringar, men inte en enda är riktig och sann. För mig är just det ordet och löftet mitt allt. Det är det som jag ser.

Jag kan med gott samvete säga att jag är nog den mest förstående människan på jorden. Jag kan förlåta det mesta av de jag håller av. Men det finns en gräns, en som sällan krossas, men den har blivit prövad av människor allt för många gånger nu...

Jag gillar inte och vara negativ, det är det sista jag vill (av många anledningar). Men det finns tider då det flödar över, detta är denna gång...

Jag vill avsluta med orden från vad jag ser som en god vän och vägvisare...

"Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."

Då bilder blir ord och allt får liv...

Det var länge sen jag fick tömma min bägare med livets vatten. Bägarens vatten kändes grumligt och bittert då den stått stilla väldigt länge. Det ända sättet att få bort bitterheten är att tömma bägaren och låta den fyllas igen. Men för att det inte ska stå och bli bittert igen så måste man aktivt ge ut av det som finns. Men den sista tiden så har det varit som att hälla livets vatten på den hårda klippan där inget tycks växa, även om det är min favorit plats av många skäl, men jag vet att även om jag inte kommer att få se det växa där så hoppas jag att jag ska hjälpa den som kommer efter. Men glädje fyller mig då jag kommer till bördig mark och då jag häller ut av livets vatten så skjuter det upp liv vart man än ser och en äng

Vad är det som fyller din bägare? Jag ska inte avslöja vad som finns i min, men det är ingen hemlighet...

Så vill jag till slut citera Oromis. "Jag kan inte låtsas att jag gillar det här, men syftet med livet är inte att göra det vi vill utan det som behöver göras. Detta är vad ödet begär av oss."

En tuff vecka...

Denna vecka har varit en tuff vecka på många sätt. Den har etsat sig fast både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig under hela mitt liv varit på vårdcentralen så många gånger på en vecka. Mycket är fel just nu eller ska man kanske säga att det är inte mycket rätt... Jag försöker se på den ljusa sidan, men det är svårt när man ligger halva natten och hostar lungorna ur sig. Det kan till och med visa sig att man enligt biverkningstabellen på tabletterna är 1 på 10000... Eller när man kollar ner på sina fingrar och undrar om det någonsin kommer att bli som förut. Men jag ser redan nu att svaret är ett nej...

En helg fylld med roliga ting...

Nu i helgen så vankades det bröllop, så redan där var helgen nästan fullbokad... Men det hindrade inte att man kunde klämma in lite extra... Det blev en helg fylld med skämma människor och trevliga stunder.

Det började med fredagen då vi öppnade för Alive Teens med tårttävling. Riktigt snygga tårtor blev det (och goda)...

Jesus på korset.

Jesus och Petrus går på vattnet...

Jesus födsel...

Sen lördagen så var det en tidig avfärd då vi planerade att komma i tid till vigseln. Det var lite trångt där bak då Ullis, jag och Erik trängdes där. Det var nog Ullis som hade det värst... (Jag har fått det bekräftat av Ullis i efterhand...) Jag klarade mig ganska bra.

Vi var/är så sjukt snygga!

Vigseln var väldigt fin och de såg väldigt vackra ut. Mycket bra sång och musik, som jag redan misstänkte då jag såg vilka som spelade och sjöng... Till slut så fick vi höra dem två säga ja till varandra...

Festen var senare i en fin festlokal vid vattnet några mil bort. Jag fick äran att filma de större händelserna åt brudparet. Det fanns många gamla vänner som man inte sätt på länge, så det blev mycket skratt där man gick fram.

Mycket roligt fick man reda på och dela med sig på festen genom samtal, tal och filmer... Men tiden flög förbi och det började bli dags att röra sig hemåt

Det var väldigt, väldigt tungt att gå upp tidigt till kyrkan då jag skulle ha ljudet, men allt löste sig då Tomas kom till kyrkan och frågar om det var jag som skulle ha ljudet...

Efter det så återgick jag till min ordinarie (mycket trevligare) uppgift vara med Ullis på Alive Teens vilket var terminens första. Många nya ansikten för söndagen men jag hade träffat dem på fredagen redan...

Efter det så bar det av hem för att äta innan det var dags för handboll där Kesia spelade! Väldigt trevligt men jag var fortfarande trött. De vann den första matchen och tog sig till final, men klarade sig inte hela vägen... Sen var det halstabletter som skulle handlas och sen hem där jag är nu...

Livet är vad man gör det till. Jag väljer att se saker och ting runt omkring mig på ett visst sätt för att det gör mig glad. Det spelar ingen roll vad andra tycker, detta är min vardag och mitt liv.

Livets Äventyr fortsätter...

Bröllops förberedelser...

Nu så är allt kollat, fixat och trixat... nästan allt, har bara några pyttesmå saker kvar att fixa. Men jag har varit och köpt en ny skjorta. Kollat så att slipsen passar... Lagat ett par byxor... Men jag passade på att laga två till när jag ändå höll på. Jag orkade inte göra nya fickor till bröllopsbyxorna... det tar en sån otroligt lång tid...

Men imorgon så bär det av i full bil ner åt landet med nära vänner och familj.

Vinkelslip vs Albin 1-0...

Jag vill redan här i början varna att den tredje och sista bilden kan verka läskig, så varning känsliga läsare...

Dumma idéer finns det gott om... Men bra idéer som går fel är det inte lika många utav... Men som du kanske redan misstänkt så har jag drabbats av mig själv... Jag skulle kapa ett metallräcke på lite olika ställen så att vi skulle kunna få plats med en teve i trappan ner på Alive. Jag hittade en vinkelslip men jag kunde inte se till ett skydd på den. Men jag tänkte att detta skulle gå fort. Jag fixade en pall att stå på för det år inte bra att jobba med armarna över sitt huvud och inte se någonting... Det går bra, jag börjar med den tjockaste så att den jobbigaste delen är nästan över, men då jag är mer än halvvägs då jag känner att den får bra grepp och jag dras åt vänster, så för att inte ramla omkomma så tar jag ut min vänstra hand för att åter få balans. Men då är det ett problem... Skivan har nu flyttat sig två-tre centimeter åt just vänster... Och då snuddar skivan vid tre fingrar, men den tog mest på långfingret. När jag fått balans igen så kollar jag hur det ser ut. Jag tänker "Det ser inte så bra ut, men det kunde varit värre...) jag kollar hur långt jag kommit och ser att det inte är så långt kvar... Så jag fortsätter. Men när jag ser att det droppar på lite väl mycket så får jag erkänna mig besegrad.

(Det visade sig att jag ändå var helt igenom stången...). Som förra gången tar jag ett bra tag och klämmer åt såret, men denna gång så hade jag några att välja mellan, så det blev långfingret då jag såg att det kom mest blod där. Jag funderar vart det är bäst att ställa sig och skölja av handen... Köket, det kan jag inte bloda ner då de precis torkat av allt där. Tvätt stugan där så måste jag stå på huk för att få handen under vattnet så det gick inte heller... så det blev diskrummet. Jag står vid handfatet och sköljer såren med kallt vatten. Men en strid ström av åskådare kommer in för att se hur det ser ut. Några lugnare än andra. Jag får många frågor men efter ett tag så får jag ropa ut att fingret INTE är av och att det inte gått in till benet... Alexandra kommer lite blek och frågar hur det är. Jag som inte känner mycket svarar som jag känner.

Anna som ursäktade allas nyfikenhet, men det gjorde ingenting. Johan kommer och gör bedömningen att det behöver sys. Jag håller motvilligt med, jag ville inte till akuten då det tar sån tid... men jag har varit med om att jag varit klar under en timme då jag skar mig i min vänsterhand på jobbet i Södertälje. (Tycker synd om min vänsterhand då det alltid är den som tar stryk medan högerhanden klarar sig ännu en gång...) Johan börjar fixa med bil och lite annat medan Alex ringer mamma och Anderas. Jag står fortfarande med handen under vattnet med åskådare runt mig. Men då allt tycks vara klart för att åka så kommer Johan på att det kan ta väldigt lång tid på akuten så han börjar gräva i godisförrådet och hivar ner hur mycket godis och dricka som helst! Sen är vi äntligen på väg, jag tyckte äntligen för ju snabbare vi kommer dit ju snabbare kommer jag därifrån.

Väl på akuten så tar vi en nummerlapp och ser att det är rean vår tur. Men då vi kommer in till receptionen så ser vi en kvinna där. Hon i luckan snäser att det inte är vår tur. Vi kollar på lappen och ser att de är nummer 997 som det står där ute. Vi visar henne lappen och hon snäser ännu en gång oss att hon kom in först med sitt barn. Men vi ser inget barn där... Vi går ut och sätter oss i väntrummet. Efter ett par minuter så kommer en man in med ett barn... Efter ytterligare ett par minuter så blir det 998 men då skyndar vi oss dit så ingen annan smiter före...

Hon i luckan var inte trevligare än innan... Men jag lämnar alla mina uppgifter och får ett bandage och får sätta mig i väntrummet igen. När vi satt där så kom det in några vi kände från kyrkan. Men det tog inte lång tid innan jag fick komma in. Läkaren frågade vad som hänt och jag berättade. Han frågade undersköterskan vart hovtången var och sa att det kanske behövdes kapas... (Jag misstänkte att han lurades för undersköterskan tig fram en nål och tråd och inte en hovtång...) Men jag fick bedövning så att jag kunde tvätta rent såren själv. Sen var det dags att sy, men det blev bara ett stygn... Men allt var klart på under en timme!

Efter att fått allt inlindat så bar det hemåt med en ännu mer

tilltygad vänsterhand men dock en erfarenhet rikare...

Äventyret fortsätter...

Albin och Hampus möter Den fulla mannen i vitt...

Igår natt så hände det som jag alltid är beredd på när jag går på stan om natten. Jag och Hampus hade suttit och pratat på torget och klockan närmade sig halv 12. En stund innan så hade Hampus bett mig att följa med honom en bit på vägen, vilket jag mycket väl kunde göra. Så vi fortsatte vårt samtal medan vi började gå hem mot Hampus. Men då jag tittar på Hampus ser jag i ögonvrån att någon kommer emot oss i en vit tröja, han är i ganska god form, men har en lite rullande gång. Bakom honom lunkar en lite större kille, men han följer inte direkt efter. Mannen i den vita tröjan gör ett utrop (jag och Hampus kan inte komma fram till vad det var han sa i efterhand...) men så tar han tag i oss båda två med sina utsträckta händer och får ett fast grepp och drar ihop oss så Hampus och jag står ansikte mot ansikte, för att sedan bli upptryckta mot ett butiksgaller som då fanns bakom oss. Han gör ett nytt utrop. "Vad ska ni göra?" Jag känner att han har druckit. Jag som redan gjort mig redo att ta emot ett slag och söker efter något bra ställe att slå tillbaka. Jag svarar: "Vi ska gå vidare" och pekar längre upp längs med gatan där han kommit ifrån. Hans kompis som gått vidare en liten bit vänder nu och går rakt emot oss. Mannen i den vita tröjan frågar sin vän. "Vad ska jag göra?" Han svarar, ganska sluddrigt men med en hög och allvarlig röst. "Pissa på dem!" Nu var jag helt redo för ett slag för hans ansikte hårdnade ännu mer, men han släppte taget om oss. Men så mjuknade hans ansikte och han tog ett steg tillbaka. Jag kände på mig att detta var för enkelt så jag var fortfarande helt redo. Men efter någon sekund så hårdnade hans ansikte igen och han höjde händerna. Jag spände hela mig inför slaget men det kom inte. Han klappade på oss och bad om ursäkt, han trodde att vi var några andra. Så Hampus och jag kan få vidare med adrenalin upp till öronen...

Efter några steg så var vi åter inne på boken som vi pratat om innan, men det kunde vi inte göra allt för länge. Ingen av oss var nere i varv.

Det var tur att jag följde med Hampus hemåt, annars hade han nog inte kommit så hel ut ur vårt möte med den fulle vita mannen... Eller vad det tur?

Men då Hampus och jag står och pratar om det som hänt utanför Hampus lägenhet kommer en bil upp längs med vägen och blinkar mot oss... Genast gör jag mig redo för ett nytt möte med den fulle mannen. Men när jag tittar närmre så ser jag att det är Carro! Genast berättar vi vad vi varit med om, Hampus frågar Carro om jag kan få åka med (vilket var längre än vad jag tänkt) vilket jag fick...

Jag har alltid undrat hur jag skulle reagera i en sådan situation och nu vet jag...

Äventyret fortsätter...

Glass, Örn och Motorcykel...

För ett bra tag sen så ropade jag in en motorcykeltur. Så igår var det dags...

Första anhalten var Strängnäs där vi stannade och tog en glass.

Såg denna skylten på slagsta bilen...

Men det häftigaste var när vi åkte på en liten väg på väg mot Björsund. En örn hade fångat någonting och satt åt. Men då vi kom närmare så flaxade den upp och flög ut över vägen framför oss. Det var häftigt.

Det blev till slut Strängnäs, Stallarholmen, Mariefred, Eskilstuna.

Nu har jag blivit två upplevelse rikare...

Äventyret fortsätter...

En riktigt bra vecka...

Har haft en riktigt bra vecka! Den är inte lätt att beskriva men jag får göra mitt bästa... Jag har varit med sköna vänner! Vi har kämpat hårt och haft det skönt.

Vi har förvandlat vår ungdomsgård till ett skönare hängställe som kan passa fler ungdomar. Jag har trätt in i många roller under den tiden, byggare, rivare, snickare, glasmästare, teknisk konsult, busschaufför, listan går att göra längre... Jag fick hoppa runt väldigt mycket och hjälpa till med det mesta. Men sen så fick jag och Ullis ta hand om den nya soffdelen som skulle byggas.

Det var en del huvudbry men vi löste allt och den blev riktigt bra (Tack Ullis)!

Jag är lite för stark för mitt eget bästa...

Men det roligaste jag vet är att få dela med mig av det jag vet och har och det har jag fått göra mycket av denna veckan. Som avslutning så hade vi alla ungdomar hand om gudstjänsten och det blev så där riktigt bra! Tjejerna som sjöng var så bra, det ända var att de missade lite text en gång, men det spelar ingen roll. Man kan inte vara mer stolt över sina ungdomar än vad man är nu!

Äventyret fortsätter...

Den bästa (tidiga) presenten någonsin!!!

Jag har, som jag skrev i det tidigare inlägger varit på läger. Men inte vilket läger som helst... det var det bästa lägret jag någonsin varit på. Men det var inte massa jobb och sjukt sena kvällar, jag fick hänga med otroliga ungdomar som är bärare av någonting gott. Sen att man har världen bästa ungdomar gör det inte sämre...

Under första dagen för ungdomarna så reste sig en stor tältstad

så att så många som möjligt kan få plats...

Jag har inte varit på något "stort" läger tidigare men nu har jag varit på ett stort, det var 500 personer på Chili. Jag har fått vara med om så sjukt mycket roliga saker! Jag har seglat, ätit god mat en hel vecka(!), jag har lärt mig att virka, kört Lasse går i ringen, friat till en person, gått på otroligt bra seminarier, hört riktigt bra lovsång, lärt mig jätte många nya sånger, varit en mc-knutte, lärt mig sjukt många namn(!). Så kort sagt så har det varit en otrolig vecka.

Stefan var med i en tävling, men det gick inte så bra...

Vi såg inte ut så här hela tiden... bara sista kvällen då det var USA-tema...

Så klart så vann dessa tjejer maskerad tävlingen!

Vi är inte bara snyggast, bäst och vackrast. Vi är också sjukt sköna!

Och sen att ha de bästa medledare gör det inte sämre...

Som vanligt Ullis men också Sara och Oskar!

Man kan inte bli annat än lycklig när man får ett sånt äpple av tjejerna i tältet bredvid!

(Tack!)

Men en av de sakerna som hände som berörde mig djupast var den näst sista kvällen. Jag hade gått iväg från kyrkan för att se om några av mina ungdomar hade gått där ifrån, men efter att jag kollat till dem så kände jag att jag behövde någon som bad för mig, så jag gick tillbaka till kyrkan och ställde mig vid förbönsplatsen men fann att det var fullt, det fanns ingen förebedjare som var ledig. Jag började då fundera på om jag verkligen skulle göra det. Men när jag precis var på väg att gå så kom en av alla de hundratals ungdomarna fram till mig och frågade om han fick be gör mig! Han frågade om det var någonting speciellt han skulle be om, men jag sa nej (jag tror att det beror på att jag var ganska överraskad...). Men när han började be så tog han fram just de sakerna som jag ville ha förbön för, vilket berörde mig ännu mer!

Tält och läger...

Nu så har jag packat "klart" för min campingtur. Nu är det bara små saker som behöver fixas. Men att packa för en vecka i tält är en utmaning. Är lite nervös, det hjälper att skapa saker och nu har jag hittat ett nytt sätt att skapa, med tyg...

Men snart väntar än ett äventyr som står till duga... Åka till ett helt nytt ställe med många nya människor. Det kommer bli otroligt spännande!!!

Äventyret fortsätter...

Tårar och bio...

Igår så såg jag den sista Harry Potter filmen. Den var så bra som jag trodde att den skulle vara. Den blev en del tårar, men jag snörvlade och stor grät inte som vissa andra i salongen... (det ar två stycken) Men det är helt okej, men det finns vissa saker som jag inte tycker om... Det är att skratta på helt fel ställe. Men tillbaka till filmen. Jag läste boken på engelska då den kom ut, nästan... Alexandra läste den först, men det var helt okej för hon läser snabbt. Det jag minns bäst var slutet, men det var också där jag var som mest osäker om jag förstått allting rätt... Men det hade jag! Det var länge sen jag såg en film som berörde mig så mycket, på detta sätt. Den påminde mig om ett löfte jag gav för länge sen... Nej, det är faktiskt två... Även om alla tycks ha glömt bort det så ska jag komma ihåg det...

Äventyret fortsätter...

Det regnar möbler och kläder...

Jag är inne på min tredje vecka på second hand och det börjar bli lite trångt...

Men det finns fortfarande lite plats kvar, men man får vara lite smart...

Det blir många trånga korridorer och höga byggnader...

Det finns inte mycket plats över...

Från vissa håll så kan det se väldigt kaotiskt, men det finns ett system...

Nästan överallt...

Jag hade tidigare väldigt svårt att förstå hur second hand kunde sälja för så mycket...

Men nu förstår jag...

Äventyret fortsätter...