Men varför?...

Jag skrev i förra inlägget om en den fasta berggrund. Men igår fick jag en påminnelse om varför man ska ha en fast grund... Det jag har kommit fram till är, att den inte är till vara för mig. Den är även för dem som är omkring mig, då deras fundament brister. Men har jag då plats för ännu en person på min grund? Men att släppa in någon till det närmaste av en själv kan inte vara bekvämt? De kan se alla fel, alla dåliga beslut, allt det som ligger skräpar i ens liv. Men är det inte där man verkligen lär känna någon? Det är i den ärligheten som man verkligen får reda på vem man är... Men jag vill aldrig att det ska ta slut på plats, men om jag inte gör någonting åt det så är det inte en fråga om det kommer ta slut utan när. Det är i de stormiga delarna av ens liv som vänskapen visar vad den är gjord av, då den antingen bär eller brister. Men de banden som bär, växer sig starkare av allt de varit med om... Om jag inte kan bortse från mig själv för en vän, hur kan jag då begära att andra ska göra det för mig? Jag älskar människor genom mycket. Det krävs mycket för att få mig att ändra mig. Men det finns människor som har gått över gränsen... Så vill jag sluta med en fråga mer till mig själv, men som andra kan behöva fråga sig själv. Hur många har jag plats för?