Jag föddes in i fel tidsålder. Det är en känsla som dyker upp ofta. Och den besannas varje dag...
Om du har träffat mig så vet du nog hur jag är, jag är en sympatisk människa som vill hålla många nära. Det är nog det typiska "Albin"...
Men problemet är att jag inte är kompatibel med mycket av det som finns idag. I det sökandet har jag under tidens lopp ändrat så mycket av den jag är, så när jag ser på mig själv så är jag en allt för skev bild av mig själv jag ser.
Det jag värdesätter finns knappt idag och där det finns så är det ofta redan fullt.
De som jag ser som det finaste jag kan ge, är idag inte värt ett dyft. Det jag värdesätter är samma sak.
Idag så är det så svårt att bara hålla ett löfte då det finns hundratusen bortförklaringar, men inte en enda är riktig och sann. För mig är just det ordet och löftet mitt allt. Det är det som jag ser.
Jag kan med gott samvete säga att jag är nog den mest förstående människan på jorden. Jag kan förlåta det mesta av de jag håller av. Men det finns en gräns, en som sällan krossas, men den har blivit prövad av människor allt för många gånger nu...
Jag gillar inte och vara negativ, det är det sista jag vill (av många anledningar). Men det finns tider då det flödar över, detta är denna gång...
Jag vill avsluta med orden från vad jag ser som en god vän och vägvisare...
"Jag förstår hur det känns, men du måste vara optimistisk, för en negativ attityd är ett värre handikapp än någon fysisk skada."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar