Jag har nu under några dagar jobbat väldigt mycket med min "bok" och det har varit väldigt produktivt. Men nu när jag har läst igenom den ett par gånger så minns jag alla de sakerna som jag varit med om under mitt liv. För "boken" är jag, men ändå inte. Den är och tror ändå inte jag. Den är byggd på alla mina förhoppningar och besvikelser. Allt av kärlek och glädje som fyller var sida är min, men även hatet och ondskan som finns där är min... Det gör mig ledsen att se det så svart på vitt. Jag är allt och alla i mina berättelse. Jag tror inte att man verkligen kan förstå min om man inte läst vad som hänt var och en i min berättelse.
Jag märkte för några dagar sen hur fatal förändringen blir för mig om jag får uttrycka mina känslor i ord. Jag hade skrivit en sammanfattning om detta år och hållit den positiv. När jag då träffade en av de personerna som jag skrivit mycket om så såg jag den personen i ett nytt ljus. Som när man glömt att ta på sig glasögonen och när man sätter på sig glasögonen så blir allt klart. Så kändes det. Men det vet inte personen om ännu, men det kommer senare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar