Jag börjar bli äldre. Inte gammal, äldre. Saker i mitt liv har förändrats, det jag tycker är roligt, det jag tycker är viktigt. För länge sen så var vänner inte så viktigt, men det var nog för att smärtan inte skulle bli för stor. Men nu känner jag att vänner är otroligt viktigt. Att få vara eftertraktad hos någon. Att få ett samtal där någon bara vill prata lite och frågar hur det är. Men då man öppnar sig för sina vänner så blottar man sitt hjärta. Då är det enkelt att bli sårad. Jag bär redan på många ärr och dom flesta fick jag med orden, "sånt är livet."
Men problemet är att jag är i två läger. I större delen av mitt liv har jag varit ensam, men de senaste åren så har jag fått smaka på gemenskapen. Då jag står i en grupp så dras jag åt mitt gamla liv och jag söker mig till ensamheten. Men när jag väl sitter där så längtar jag tillbaka... Det är inte lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar