En berättelse på ett annat sätt...

Om jag säger anime, vad är det första som du tänker på? Kanske kommer Pokemon, Digemon eller någon annan tecknad serie upp i huvudet, det gjorde det för mig. De var aldrig riktigt tecknade och högst orealistiska. Men det är faktiskt som att säga att alla komedier är på ett visst sätt, eller att säga att alla drama filmer handlar bara om en sak.

Jag är faktiskt riktigt trött på alla filmer och serier som bara fokuserar på på sex. Men jag har hittat ett litet hörn av världen som vill berätta riktiga berättelser om människors kamp i vardagen. Där kärlek är vad kärlek är för mig. Jag såg nyss på en kort serie som verkligt rörde vid mitt hjärta. En kort inblick hur det faktiskt är eller kan vara i livet. Jag tror att de sakerna som jag ser och berör mig, formar mig till en bättre person, än vad jag var innan. Jag har så otroligt många filmer och serier som jag skulle vilja ge dig, men om jag ger dig alla så kommer jag inte att få prata så mycket om dem. Men om jag ger dig en kort serie här och om du gillar dem så är det bara att prata med mig. Detta är bara toppen av ett mycket stort isberg.

Detta är en kort serie på elva avsnitt som är tjugo minuter. Jag erkänner att jag fällt mer än en tår till den här berättelsen faktiskt, men den la sig verkligen på mitt hjärta. Jag har en länk här: Usagi Drop där du kan streama den. Den är på japanska men har engelsk text. 

Om inte den andra länken fungerar
så kan du gå in här:
http://www.animeget.com/usagi-drop-anime

Låt oss få upptäcka ett nytt äventyr tillsammans...

Ett äventyr utan dess like...

Eftersom det var så länge sen jag skrev någonting här så kanske jag ska berätta lite om någonting som både ligger bakom, men också framför. Jag åkte ensam ner till Ukraina i somras på ett barnläger. Det jag kan säga om den upplevelsen, var att det var just det, en upplevelse. Jag har aldrig känt mig så uppskattad som jag gjorde då jag var där. De barnen om jag åkte med kom går till ett daghemcenter för utsatta barn. De kommer från en vardag som jag aldrig kommer att kunna förstå. Det var allt jag visst om barnen, men under tiden som jag var där så fick jag reda på mer och mer om vad som verkligen var deras vardag. Det jag fick höra fick mig bara att älska barnen mer och mer. Trotts det som var deras vardag, så kunde njuta, hoppa, skutta, skratta och plaska. Men för att beskriva hur det var så fåt jag nog ge det ett nytt stycke...

Barnen som jag mötte kunde ingen engelska, med några få undantag. Av de trettio barnen som vi hade med oss så var det två som kunde prata engelska samt en som kunde förstå engelska. Av de ledare som åkte var det två om kunde engelska, (men barnen kunde bättre engelska). De skapade en intressant utmaning. Jag hade blivit förvarnad att språket skulle bli svårt, men inte trodde jag att det skulle vara så. Men jag kom faktiskt att tycka om den utmaningen, på tåget så fick jag lära mig lite ukrainska, men mer skulle det bli under tidens gång. Det var alltid någon som ville säga mig någonting, men som inte kunde berätta det för mig, eftersom jag inte förstod. Då jag kom hem så fick jag höra från Willy att flera av barnen har börjat satsa på engelskan och att de på daghemet hjälper dem med engelskan.

Men denna sommar så har jag fått förmånen att åter få åka ner till Ukraina. Det som jag ser fram emot mest är att få kunna prata med fler av barnen och få göra ännu fler tokiga saker i ett annat land. Men en annan rolig sak är att jag denna gång nog inte kommer att åka ensam. Min syster och hennes man kommer, (om det går för jobb och plugg) att följa med. Kanske att Natalie kommer också att följa med, det skulle vara otroligt roligt! Det är med stor förväntan som jag inväntar augusti.

 

Nystart på flera sätt...

Det var väldigt länge sedan jag senast var här. Jag har haft många försök till att skriva någonting, men innan det har varit klart så har frågan, varför gör jag detta, kommit. Då har det jag skrivit fallit ur händerna, för jag kunde inte hitta svaret på frågan...

Men nu skriver jag ändå här, men fortfarande så har jag inte funnit ett svar på den frågan. Men just nu bryr jag mig inte om det, det är svårt, men jag bara gör detta. Jag vill nu berätta om en rolig sak.

För ett par år sen (kanske tre eller fyra) så sa två personer inom en relativt kort tid att jag skulle passa som en kontaktperson. Jag uppskattade det, men tog det inte riktigt till mig. Men nu kom jag på det och nu är det gjort, intresseanmälan skickad och nu är det bara att vänta.

Förut när jag skrev ett inlägg (alltså för ett år sedan) så började jag skriva med en tanke, men alltid så kom någon värdering i vägen och inlägget tog en helt annan vändning. Jag tror att det varit det som jag saknat under denna tiden. Nu ska detta inlägg gå mot sitt slut, annars kommer jag bara att svamla bort det. Men med detta vill jag bara säga: