Jag tänker för mycket...

Mer och mer så tänker jag för mycket och över analyserar det som har hänt eller det som kommer att hända. Sen så vill jag inte att det dåliga ska hända och då fokuserar jag på det när jag kanske skulle ha ignorerat det, det är då allt skiter sig.

Det måste vara rädslan att det dåliga ska hända igen, (eftersom det har hänt så många gånger) att jag tror att det positiva inte ska hända... Jag har mig själv att skylla. Men det är bara så tråkigt att det ska hända hela tiden...

Jag har faktiskt många i min närhet som egentligen inte känner mig, men de tror att de gör det. Jag har aldrig undanhållit något, man har inte frågat bara... Jag vill inte gå omkring och kasta ut information om mig till allt och alla...

Jag kan ibland känna mig som en utfrågaren i en utredning. Det är inte roligt och då så blir jag tyst i stället, men det är inte bättre. Den pinsamma tystnaden kommer och fryser ner rummet och allt bara dör ut...

Det är inte lätt...

Många gånger så har jag funderat på att bli fåraherde, med en så liten kontakt med mänskligheten som möjligt. Då skulle väl livet bli enklare?

Ja på ett sett men sånt mycket svårare på så många andra sätt.

Som till exempel att bara gå på toa... "Skit, hålet är fullt och papperet har varit slut i en vecka. Då får det bli spaden igen..." En sådan sak är inte trevlig, men jag tror att jag skulle klara av det bättre än att prata med någon människa...

Men skulle det vara "lättare" svårigheter? Kanske, kanske inte.
Det vet jag inte ännu...